Finsk musikhistoria på veckoslutet

Tapiola Sinfoniettas konsertserie Kammarmusik i herrgårdar spelar i år enbart finsk musik, jubileumsåret till ära.

KAMMARMUSIK

Kammarmusik i herrgårdar

Tapiola Sinfonietta. Meri Englund, violin. Irina Zahharenkova, piano. Tuulia Ylönen och Michal Konopinski, basklarinett. Heljä Räty, flöjt. Timo Holopainen, violin. Janne Saari, viola. Jussi Seppänen, cello. Wennäkoski, Englund, Meriläinen, S. Pohjola. Villa Gyllenberg 31.3.

Konsertserien är avsedd att visa mångsidigheten inom finsk musikhistoria. Programmet innehåller därmed ett brett urval av olika tonsättargenerationer och stilriktningar. Bra så, men jag undrar om historien kunde presenteras på ett mindre slätstruket sätt.

Fyra verk på öppningskonserten bildade en didaktisk helhet med olika musik från olika årtionden. Kommentarerna i programbladet var sympatiserande. Traditionalisten Einar Englund och modernisten Usko Meriläinen spelades sida vid sida utan att problematisera stilkontroversen på 1980-talet.

Finfina musiker

Torr musikhistoria till trots – den största behållningen var Tapiola Sinfoniettas finfina musiker. På orkesterkonserterna försvinner de enskilda musikerna enkelt i massan så det var intressant att lyssna till dem som individer.

Violinisten Meri Englund (Einars sondotter) och pianisten Irina Zahharenkova spelade Einar Englunds violinsonat (1979) med stort allvar och romantiskt flyt. Den sentimentalt melodiska långsamma satsen, Elegia, fick publiken att lyssna till alldeles knäpptyst. Englunds klassiska tonspråk och den idylliska havsutsikten från Villa Gyllenbergs panoramafönster skapade en härlig atmosfär.

I Lotta Wennäkoskis andas (2008) spelade två basklarinetter tillsammans som en oskiljaktig duo. Kontrasterande material – snabba skalor, rytmiska pustningar, ett storartat vrål och avslutande sköra toner – bildade en dynamisk miniatyr som man gärna lyssnar till flera gånger.

Efter pausen tolkade Heljä Räty (flöjt) tillsammans med Zahharenkova Usko Meriläinens egenartade noter i verket Huilu – veden peili (1984). Flöjten och pianot utväxlade bubblande och snåriga fraser. Slutet skapade en ceremoniell atmosfär med dova slag från pianot.

Seppo Pohjolas pianokvartett New York New York (2002) framstod som en diptyk med två olika bilder av New York – före och efter attackerna 11 september. Första halvan var snabb och rytmisk musik med enkla riff som envist upprepades (en postminimalistisk version av vad Gershwins An American in Paris står för?). Andra halvan seglade i ett mångtydigt lugn. Stilla klingande ackord, återigen med ett monotont rytmiskt schema, uppmuntrade till kontemplation.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning