Finlandssvenskarna blev ett slagträ i debatten om vem som är svensk

Bild: Jonathan Nackstrand

Samtidigt som Sverige har drabbats av nationell fotbollsyra efter framgångarna i Ryssland har en debatt om svenskhet seglat upp på hemmaplan.

Det var kanske inte den bästa insatsen i årets fotbolls-VM. Jag tänker på Jimmy Durmaz klantiga tackling i slutsekunderna av Tysklandsmatchen som ledde till att Toni Kroos kunde stänka in det avgörande målet. Misstaget kunde lika gärna ha gjorts av en Mikael Lustig eller Ludwig Augustinsson men reaktionerna efteråt med rasistiska påhopp och hatiska kommentarer kunde inte ha riktats mot någon annan än Durmaz.

Mönstret känns igen från Zlatan Ibrahimovic. När han gjorde mål var han svenskt bollgeni, kallades för frälsaren och var "Zlatan" med hela folket. När formen svackade och han mest gick omkring och surade på plan, var han plötsligt invandrarkillen Ibrahimovic från förorten Rosengård.

Kanske förstärks bilden av att det svenska herrlandslaget hela tiden beskrivs som ett hårt kämpande kollektiv. Ett lag utan stjärnor. Ett gäng killar som stöttar varandra i med- och motgång. Det kunde lika gärna vara en beskrivning för nationen Sverige, åtminstone den idealiserade versionen i stil med köttbullar och röda stugor.

Samma sak i sportkommentatorernas värld där det ofta blir ett vi och dem när de talar om landslaget och motståndarna. Även bland de flaggviftande fansen är känslan av ett stort varmt gulblått "vi" det som menas med Sverige.

Men samma "vi" diskuteras i andra tonlägen på ledarsidorna hemma i Sverige. Bakgrunden är uttalanden från vissa riksdagspolitiker att samer och judar inte kan kallas svenskar, utan ska ses som nationellt skyddade minoriteter. Det har fått svenska judar att reagera. Bland andra gick Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski till attack mot Sverigedemokraterna och upplyste dem att det visst "går utmärkt att vara svensk och jude samtidigt".

Andra argumenterade för att det var själva ordet svensk som var problemet när identitet och nationalitet ska diskuteras. I Svenska Dagbladet menade en krönikör att svensk täcker in alltför mycket med sina tre betydelser, etnisk svensk, av svensk nationalitet eller som svensk medborgare. Här lyftes Finland fram som det goda exemplet som gjorde skillnad på svensk, finsk och finländare. I det resonemanget presenterades också finlandssvenskarna som "etniskt svenska" men som boende i ett annat land än Sverige.

Frågan är om finlandssvenskarna ser på sig själva som etniskt svenska? Hur blir det med tvåspråkiga, eller personer med rötter från flera olika länder/nationer/etniciteter? Vill de pressas in i mallarna bara för att andra människor känner sig ängsliga över att begrepp som svensk håller på att luckras upp? Behöver verkligen Sverige nya ord som "svenskländare"?

Jag gillar att ordet svensk är lite luddigt och slappt. Jag gillar att det både kan vara något positivt och negativt. Det är precis som med en svensk hejarklack. Så länge som vi vinner är vi alla svenskar. Annars så slänger vi vikingahjälmen i backen och börjar skryta om att vi är det minst nationalistiska landet i universum enligt alla undersökningar.

Jag gillar att Jimmy Durmaz fick en massa stöd och kärlek under hatattackerna. Det är också Sverige och att vara svensk. Men allra mest gillar jag just nu att herrlandslaget krossade Mexiko med 3-0. Det ger löfte om en varm svensk sommar.

Peter Al Fakir Journalist bosatt i Stockholm.