Finlandssvensk kanon: 100 år, cirka 30 böcker

Vi bad tre litteraturforskare välja ut en finlandssvensk bok per självständigt decennium, det yppersta av finlandssvensk litteratur. Resultatet blev tre helt olika listor, som ändå ibland överlappar varandra, och sammanlagt ungefär 30 böcker.

Listor som den här finns till för att kompletteras, skrivas om och ifrågasättas. Om den här känns fel, så gör en egen!

Bild: Cata Portin

Michel Ekman: Omöjligt förstås!

De tio betydelsefullaste finlandssvenska böckerna, en per självständigt decennium? Omöjligt förstås! De här böckerna är alla bra, konstnärligt högtstående. Men orsakerna till att jag valt just dem bland alla tänkbara är personliga. Jag tycker om dem, visst. Men de har också lärt mig något om själva läsandet. Och därmed om livet.

• 1917–1929 Elmer Diktonius, Stenkol (dikter, 1927)

Diktonius tidiga dikter är det poetiska språket i sig. Det krasar mellan tänderna, vackert och groteskt står sida vid sida utan övergångar, världen vältrar sig.

• 1930–1939 Henry Parland, Sönder (roman, 1932, postum)

Henry Parlands berättelse om unga, alienerade människor i en främmande värld blir mer igenkännelig för varje år som går.

• 1940–1949 Gunnar Björling, Luft är och ljus (dikter, 1946)

Hur man gör luften och ljuset synliga. Den renaste språkmusik vår litteratur äger.

• 1950–1959 Leo Ågren, När gudarna dör (roman, 1959)

Expressionistisk, existentiell, klassmedveten, förtvivlad. Kan man begära mer av en roman?

• 1960–1969 Irmelin Sandman-Lilius, Fru Sola-trilogin (roman, 1969–1972)

Sagans poesi och en hård, realistisk värld som utsätter barnen för allt det de borde förskonas från flätas in i varandra i en historia om hur överlevnad trots allt kan vara möjlig.

• 1970–1979 Peter Sandelin, Tyst stiger havet (dikter, 1971)

Mitt mest subjektiva val. Den här bokens knappa, pregnanta uttryck och exakta naturskildring var min ingång till poesin.

• 1980–1989 Tua Forsström, Snöleopard (dikter, 1987)

En bok att alltid bära med sig. Med oöverträffad musikalitet skriver Tua Forsström om sorgen, men också glädjen, i att vara här.

• 1990–1999 Ulla-Lena Lundberg, Allt man kan önska sig (roman, 1995)

Vår bästa romanförfattare, hennes bästa roman. En drabbande betraktelse över tidens förstörelseverk och möjligheterna att samla upp spillrorna.

• 2000–2009 Mikael Enckell, Om konsten att älska skriften (essäer, 2009)

Leva utan att reflektera över livet är bara vegeterande. Mikael Enckell är den vägledare vi behöver, insiktsfull och sträng, hänsynsfull och uppmuntrande, en stigfinnare.

• 2010–2017 Susanne Ringell, Tärnornas stad (prosadikter, 2016)

Prosadikten är en svår och eftersatt form. Susanne Ringell lyckas bibehålla textens spänning i en hisnande färd mellan det inre och det yttre, staden och själen.

Bonus: en roman som är alldeles bortglömd fast den inte borde vara det. Mikael Lybeck var den första betydande finlandssvenska prosaisten som skapade ett levande och poetiskt språk. Hans sista roman Samtal med Lackau (1925) är en klok och rolig betraktelse kring vad det är att känna sig hemma i världen.

Bild: Janne Rentola

Kristina Malmio: Verk laddade med "social energi"

Vilket privilegium att få göra den här sortens lista – och vilken vånda! De mest betydelsefulla verken kommer ju inte jämt fördelade över tid, inte heller vill man begränsa sig till ett verk per decennium …

Enligt litteraturforskaren Stephen Greenblatt är en del skönlitterära verk laddade med "social energi" som kommer till uttryck i textens intensitet, dess förmåga att sätta människans sinne i rörelse. Den är mitt urvalskriterium: innehållet eller språket i verken nedan har satt spår.

• 1917-1929 Elmer Diktonius, Onnela (1925) och Stenkol (1927), del I. Diktonius prosa och lyrik från 1920-talet är bland det mest levande som skrivits på svenska i Finland. Den talar till samtliga sinnen: allt flyger, ryter, luktar och stormar!

• 1930-1939 Jarl Hemmer, En man och hans samvete (1931). Denna eftertänksamma roman om lidande och försoning gestaltar ett inre och yttre mörker som påminner om självaste Dostojevskij.

• 1940-49 Tove Jansson, Trollkarlens hatt (1948). De fantastiska inslagen gör denna bok till min favorit bland muminberättelserna. Och vilken förälder skulle inte känna igen sig i Muminmamman som kan identifiera sitt barn trots hans främmande utseende?

• 1950-59 Anders Cleve, Gatstenar (1959). En novellsamling i vilken gatstenar talar och människoöden, staden och språket vibrerar av sällan upplevd intensitet.

• 1960-69 Marianne Alopaeus, Mörkrets kärna (1965). Min ungdoms stora roman: berättelsen om den kosmopolitiska, fria och intellektuella kvinnan vars liv inte passar in i traditionella mönster.

• 1970-79 Henrik Tikkanen, Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (1975). Ingen författare ljuger, överdriver och förvränger så storslaget som Tikkanen och få avslöjar lika öppet smärtan i det samma.

• 1980-89 Ulla-Lena Lundberg, Leo (1989). Det är något magiskt över hur berättaren i Lundbergs medryckande och helgjutna roman innesluter mig i den by som skildras.

• 1990-99 Monika Fagerholm, Diva (1998). Romanen om flickan som skapar sig själv, sin värld och sitt språk, likadant som alla andras och helt unikt. Den kanske roligaste, djärvaste och intelligentaste finlandssvenska romanen, långt större än sitt sammanhang.

• 2000-2009 Eva-Stina Byggmästar, Älvdrottningen (2006) och Johanna Holmström, Camera Obscura, (2009). Här kan och vill jag inte välja. Byggmästars postmoderna, ohämmade pastoraldiktning och Holmströms täta, mörka och magiska samtidsnoveller balanserar varandra som två sidor av livet.

•2009-2017 Henrika Ringbom, Elden leende (2016). Boken som förenar mycket av stor vikt: resan och meditationen, sorgen och skönheten, Kyoto.

Bild: Robert Seger

Mia Österlund: Ett självständigt flicksekel

Finns det en flickornas finlandssvenska litteraturhistoria inflikad bland de böcker som brukar lyftas fram som milstolpar?

• 1917-1929 Edith Södergrans Dikter (1916) utkommer precis innan självständigheten, men hennes diktning ekar genom seklet. Den fångar flickskapet: "Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut" och "återupprättar alla små och stora flickor som blir instrument för det verkligt stora, världsomvälvande jaget", enligt Ebba Witt-Brattström.

• 1930-39 I Hagar Olssons Chitambo (1933) ser Vega Maria Dyster tillbaka på sin flickuppväxt. Tanken om den nya kvinnan och dagdrivarmelankoli strömmar genom romanen som omfamnar modernismen.

• 1940-49 Solveig von Scholutz' De sju dagarna (1942) är ett flicknära dubbelporträtt baserat på dagboksanteckningar. Evakueringen till Sverige överskuggas av hemlängtan: "Ja kan äta bark och grodor bara jag får bo hos pappa" ljuder flickrösten ur fyrtiotalets krigskontext.

• 1950-59 Med femtiotalet kliver argsinta Lilla My in på den litterära scenen i Tove Janssons Trollvinter (1950). Sin lilla storlek till trots tar hon plats och har fått ikonisk status.

• 1960-69 I konstnärssjälvbiografin Bildhuggarens dotter (1968) ger oss Tove Jansson i korta noveller flickans blick på världen och uttrycker en poetik som genomsyrar konstnärskapet.

• 1970-79 Marita Lindquists Kotten-svit (1972-74), med bilder av Ilon Wikland, bryter ny mark med sin problemorientering i vardagen med ensamstående pappa, snatteri och läs- och skrivsvårigheter.

•1980-89 Genom arbetarklassflickan Mia i femtiotalets Åbo i Långt till himlens bord (1982) bjuder Mary-Ann Bäcksbacka på nyanserad flickskildring ur klassperspektiv. Flickkroppen blir ett slagfält för motstridiga förväntningar med politisk udd.

• 1990-99 Galet visionär, postmodern, kaxig. Monika Fagerholms DIVA. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) (1989) rubbar allt en trodde var sant om finlandssvensk roman, tematiskt och formmässigt utmanande, en glitterscen i vardande.

• 2000-2009 Idylläckage råder då flickrekvisita med reminiscenser från åttiotalet sprids över den Österbottniska slätten i Catharina Gripenberg Ödemjuka belles lettres från en till en (2002). Bankar liv i språket så flickskapet bereds plats.

• 2000-2017 I Johanna Holmströms Asfaltsänglar (2013) döljer Leila sin hijab under munkjackans huva då hon navigerar genom stadsrummet och parallella kulturskikt. Det nya millenniets flicka av blandad härkomst parkourar sig fram.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33