Finlandssvensk arbetsmoral att sparka nedåt?

Vi lider av ett duktighetssyndrom där de verkliga problemen göms under mattan och budbärarna får skulden.

Min kollega i Österbotten sade något synnerligen tänkvärt häromdagen. "Hierarkierna lever kvar inom småbarnspedagogiken. Vi ska samarbeta med barnet i centrum, men har olika utbildningar, lön och behörigheter. Ett barn frågar ändå inte efter vilken utbildning man har, utan om man ser och bekräftar det."

I december 2020 just före jullovet fick daghemsenheterna inom småbarnspedagogiken i Helsingfors en bokrapport på kaffeborden i personalrummen. Kommunikatören Lina Laurents framställning på 151 sidor för tankesmedjan Magma; "En inblick i bristen på behörig personal inom den svenska småbarnspedagogiken i huvudstadsregionen". Jag fäster mig speciellt vid formuleringen att "småbarnspedagogiken är grunden för det livslånga lärandet". Rapporten kommer med många konstruktiva förbättringsförslag och bygger på intervjuer med 47 namngivna personer och flera som önskat förbli anonyma. Den berättar också att var tredje småbarnspedagog överväger byta bransch på grund av att arbetet är för tungt, dåligt betalt och arbetsvillkoren sådana att man inte kan sköta jobbet så bra som man skulle vilja.

Enligt min observation och erfarenhet är det lägsta skiktet i hierarkierna ändå de barnskötare och assistenter som arbetar utan fasta tjänster. Under de sammanlagt sju år jag hittills jobbat inom småbarnspedagogiken på daghem och i lågstadievärlden i Helsingfors har jag ständigt mött utfrusna och av kollegor nedvärderade eller av ledningsskiktet negligerade men hårt arbetande ofta lite äldre kvinnor och män som behandlas oprofessionellt av dem som borde vara experter på mänskliga relationer – pedagogerna.

Inför kommunalvalet 2021 borde vår omsorg om barnen i olika stadier av det livslånga lärandet gå i första hand genom möjliggörandet av stöd och förändring för dysfunktionella ledarskapsskikt och kollegier. Hierarkierna kunde granskas, plockas isär, synas i sömmarna och återformas långt visare. Det behövs mogna rektorer och föreståndare i lågstadierna och i daghemsmiljöerna som stakar ut vägen, reder ut fnurror på tråden – också egna fnurror – och bryr sig om alla i personalen och regelbundet är beredda att utsätta sig själva för kritik. Och som vågar fråga sig hur det lägsta skiktet mår, skolvärldens personliga assistenter och daghemsvärldens korttidsarbetare, vikarier och akutinhoppare i coronatidernas trängda läge av illamående bland personal och i ledning. Kunde vara dags att tala rent ut?

Tyvärr verkar det som om finlandssvensk arbetsmoral då hierarkierna gnager går ut på att slicka uppåt och sparka nedåt så att allt ska se välorganiserat ut och ingen ska tro att man arbetar på sitt yttersta och på riktigt behöver handledning och hjälp i att hantera ansvarsområdet och uppdraget. Vi lider av ett duktighetssyndrom där de verkliga problemen göms under mattan och budbärarna får skulden. Det råder också stor ovetskap och desinformation om vart svenskspråkig personal inom Helsingfors stad bör och har rätt att vända sig för att få neutral medlingshjälp i konflikter på arbetsplatsen eller med ledningen.

Här blir förr eller senare svagaste part lidande. Barnen.

Monika Pensar,

Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning