Finlands svårdefinierade, fascistiska historia

Bilden är från Fosterländska folkrörelsens fackeltåg 1938. Rörelsen var ett extremhögerparti som grundades efter att Lapporörelsen upplösts. Bild: Aarne Pietinen/Museiverkets arkiv

Finlands fascistiska historia diskuteras inte alltför ofta och än mer sällan med det hårda ordet “fascism”. Att ens definiera ordet kan leda till problem för forskare.

I veckans avsnitt av podden Vetskap dyker två forskare in i den finländska fascismens historia och hittar tydliga spår av den också i dagens politik.

– Om man försöker definiera fascism för mycket finns det plötsligt inga fascister, säger Aapo Roselius, som är docent, historiker och frilansforskare.

Med fascism menas en radikal nationalism. Man ser det rådande systemet, till exempel ett demokratiskt liberalt system, som något kränkande och att den enda vägen ut är en nationell pånyttfödelse, enligt Roselius.

Man brukar tala om fascismen föddes mellan första och andra världskriget i Europa, då krigets trauma tillsammans med ett behov av förnyelse påverkade så gott som alla. De två huvudingredienserna brukar enligt Roselius ses som nationalism och radikalisering.

Kasper Braskén, filosofie doktor och historiker vid Åbo Akademi, forskar å sin sida i antifascism. Den kan ändå inte definieras som endast någon sorts motpol till fascismen.

– Det är en stark förenkling. Det är krävande att fånga in vad fascism är. För oss är det svårt att inte tänka på holocaust. Men när fascismen uppkom hade ju inte det hänt än.

Enligt Braskén är i alla fall antifascismen aningen lättare att definiera.

– I all sin enkelhet handlar det om att bekämpa fascismen vad den än är i just det historiska läget.

Ur ett europeiskt perspektiv sticker Finlands fascistiska historia ut. Det antifascistiska motståndet var till exempel inte så starkt i Finland efter inbördeskriget, där fascismen på många sätt främst var en motrörelse till kommunismen.

– Det finska samhället kontrollerades till stor del av en skyddskårsidé. Det säger ganska mycket om effekterna från inbördeskriget. Man har inte haft möjlighet från vänsterns håll att aggressivt möta den, säger Roselius.

– Vänstern hade inte bara högern emot sig utan också statspolisen, tillägger Braskén.

Också fascismens koppling till Svenskfinland är svår att definiera. Då man bläddrar i fascistiska 1900-talstexter är många namn som figurerar i dem svenskspråkiga. Men enligt Roselius är det viktigt att minnas att det svenskspråkiga var närvarande i allt under den här tiden, självklart också inom fascistiska rörelser.

– Det fanns en adlig flygel som ville ha ett hierarkiskt samhälle och också andra typer av rörelser från andra samhällsklasser. Men fascismen förekommer i alla länder och grupper, även bland finlandssvenskarna, säger Roselius.

I dag lyfts många extrema åsikter åter fram i samhället, inte minst i politiken. Enligt Braskén ser vi dem nu bland annat för att människor vill vara mer accepterande mot olika typers åsikter, vilket innebär att också mer extrema tankar får utrymme. F-ordet är ändå tabu.

– Efter 1945 har det varit ett politiskt självmord att kalla sig fascist. Det har vi sett inom den sannfinländska ungdomsrörelsen till exempel – de utesluts, säger Braskén.

– Men först efter att de sagt det offentligt. Inte på grund av deras tankar, påpekar Roselius.

Enligt Roselius är det forskarnas roll att visa samband med historiska fenomen och deras aktuella effekter eller gelikar. Han anser att det är viktigt att se de ideologiska kopplingarna till samtidens Europa.

– Fascismens historia är så mörk att det är få som vill ha kopplingar till just den termen. Men som forskare kan man inte utgå från hur en grupp analyserar sig själv.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning