Finlands mångkulturella historia

Bild: SLS

En färsk antologi, som Svenska litteratursällskapet har gett ut, presenterar nyare forskning om etnisk mångfald i Finlands historia. Boken borde nå ut till bredare kretsar, skriver recensenten Peter Stadius.

Mats Wickström & Charlotta Wolf (red): Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. SLS 2016. 360 sidor.

Sällan känns en vetenskaplig antologi i historia så aktuell som Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel, redigerad av docent Charlotta Wolff och filosofie doktor Mats Wickström. Den aktuella debatten om mångkultur ges här ett historiskt långtidsperspektiv, och boken presenterar i stort den nyare forskningen om etnisk mångfald i Finlands historia, ett forskningsfält som sett ett uppsving under de senaste åren.

Panu Pulmas artikel om den efterkrigstida Rompolitiken i Finland är representativ för denna forskningstrend. Drygt hälften av Finlands romer omflyttades efter kriget från det överlåtna Karelen. Ungefär samtidigt förlorade romerna sin respekterade plats inom den lokala näringsstrukturen och då främst hästhandeln, vilket orsakade en dubbel chockverkan. Pulma konstaterar att den så kallade zigenarfrågan under efterkrigstiden bemöttes med assimileringspolitik som under 1950-talet drevs i samråd mellan myndigheter och Zigenarmissionen. Det uttalade målet var att avvänja de yngre generationerna från gamla seder och bruk för deras eget bästa. För detta ändamål grundades barnhem och barn från tält- och kåkstäder omhändertogs och placerades i enlighet med socialstyrelsens direktiv i dessa.

Mot assimilering

Under 1960-talets senare hälft började influenser från Sverige påverka och Zigenarkommissionen undanträngdes av Finlands Zigenarförening som hade grundats 1967. Nu blåste det nya vindar och socialstyrelsens tjänstemannavälde trängdes undan av krav om mänskliga rättigheter och minoriteters rätt att själva artikulera sina behov. En intressant detalj är hur romerna i sin mobilisering drog stor nytta av Nordiska rådet som politisk påverkningskanal.

Denna assimilationsmodell gäller i högsta grad även för samerna i Finland. I Veli-Pekka Lehtolas artikel behandlas det politiska uppvaknandet bland samerna efter kriget. Evakueringen undan Lapplandskriget sammanförde samer från olika regioner och 1945 grundades Samernas förbund i det nordösterbottniska Alavieska. I exil artikulerades tanken om en gemenskap och rätten till den egna jorden. Det nya förbundet var en antagonist till Lapplands bildningsförbund, som hade grundats i Helsingfors 1932 av entusiastiska lappvänner. Det nygrundade förbundet tog stick i stäv med språkbyråns rekommendation i bruk benämningen same, som blev en språklig symbol för den nya politiska aktivismen.

Skolan hotbild och träffpunkt

Lehtola påpekar att det finska skolväsendet paradoxalt var både samekulturens största hotbild genom sin programmatiska förfinskning och samtidigt en sammanlänkande träffpunkt för unga samer under de långa internatvistelserna. Det var internatgenerationen som på 1960- och 1970-talen stärkte och delvis radikaliserade samernas politiska organisering.

Den starka politiska profileringen bland den samiska minoriteten står inte på samma sätt att finna inom de judiska och tatariska minoriteterna. Gemensamt för alla tre är dock att man upprepningsvis hänvisat till den egna minoritetens insatser under vinter- och fortsättningskriget, som en underförstådd initieringsrit till den moderna finska nationen.

Obemärkt upprätthållen kultur

I den brett sammanfattande artikeln om den judiska minoritetens historia i Finland beskriver Laura K. Ekholm en grupp som obemärkt upprätthållit sin egen kultur i landets urbana och främst borgerliga miljöer, väl medveten om judendomens och judarnas historiskt problematiska sits i det kristna Europas självförståelse.

De finska tatarernas historia är liknande, men kanske ännu mindre känd och undersökt. Harry Halén redogör noggrant för hur de första tatarsoldaterna kom till Finland österifrån efter krigsslutet 1809. Trots att religionstillhörigheten hade en större betydelse i 1800-talssamhället, var Ryssland ett mångkulturellt och förnationalistiskt samhälle vars autokratiska imperieprincip lätt kunde tolerera olika religioner, vilket det lutherska Finland är ett gott exempel på. Paradoxalt nog verkar denna ha varit mindre skadlig för minoritetskulturer än den statliga nordiska välfärdspolitiken under 1900-talets mitt.

Ur dagens perspektiv är det givetvis av högsta intresse att rikta sina blickar på den muslimska minoritet som etablerade sig i vårt land under 1800-talet. Halén exponerar den omfattande förenings- och kulturverksamhet som den tatariska minoriteten utvecklat som en del av det självständiga Finland. Tatarernas historia i Finland är en del av den rätt betydande inflyttningen till Storfurstendömet Finland under 1800-talet vars samhälleliga avtryck varit betydande. Släktnamn som Fazer, Stockmann, Gutzeit, Sinebrychoff, Berner och Hackman väcker starka associationer hos var och en. Charlotta Wolff behandlar den dimensionen av Finlands invandringshistoria, och påvisar hur en kosmopolitisk kulturförståelse bland ståndspersoner också gav näring åt det nationella projektet i form av kulturellt mecenatskap och ett i övrigt betydande samhällsbygge.

Finsk enhetskultur

En betydande del av boken ägnas åt spänningen mellan en finsk enhetskultur och olika element som motsagt denna. Max Engman tar upp oron för Amerika-emigrationen inom den finlandssvenska rörelsen och skräcken för att de övergivna gårdarna skulle köpas upp av finskspråkiga. Tankemönster och strategier om den svenska jorden och det finlandssvenska folket sökte aktivt sina former under tidigt 1900-tal. Markku Mattilas balanserade artikel om den Florinska Kommissionen som tillsattes 1911 av Svenska litteratursällskapet och som kom att vara upptakten till grundandet av Samfundet Folkhälsan, visar hur den vetenskapliga kartläggningen av det finlandssvenska folket hängde ihop med tanken om en rasbiologisk kampsituation.

I övrigt erbjuder boken många initierade stickspår till dagsaktuellt stoff om etnicitet och nationella självbilder och motbilder. Boken baserar sig på gedigen akademisk forskning, men frågan är om den når ut till en bredare läsekrets. Här finns en utmaning, och det skulle vara skäl att från bokens innehåll utarbeta pedagogiskt material för skolor och andra relevanta institutioner.

Peter Stadius

Skribenten är professor och forskningsdirektör för Nordenstudier vid Helsingfors universitet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning