Finlandiaslarv och autofiktiva Alex

Bild: Bokomslag

Det är säkert offentlig och allmänt godkänd kunskap att Stubb är en reko kille och mestadels glad lax, att han äter gröt till frukost och ogillar juice. Men vad för sorts kunskap representerar han egentligen i Finlandiasammanhang? undrar Pia Ingström.

På torsdag offentliggörs Finlandiapristagarna i kategorierna barn- och ungdomsböcker, romaner samt facklitteratur.

Om romantävlingen kan jag säga att om jag fått bestämma så hade jag utan att blinka ersatt Hanna Haurus lilla roman Jääkansi (skräckuppväxt i nordisk kyla) med Mikael Crawfords En liten bok om nästan ingenting eller Hannah Lutz' Vildsvin. Och Tommi Liimattas kandidatroman Autarktis (karga finska öden i nordliga trakter nr 2) påminner mig, hur välskriven den än är, så mycket om minst tio finska romaner jag läst i fjol att den med fördel kunde ha ersatts av Johanna Holmströms Själarnas ö, Philip Teirs Så här upphör världen eller Carina Karlssons Algot.

Att juryn inte lyckades uppbåda tillräckligt med entusiasm för en enda finlandssvensk roman i år måtte bero på dåliga språkkunskaper eller annars bristande omdöme. Miki Liukkonens O, Jaakko Yli-Juonikas Jatkosotaextra och Juha Hurmes Niemi har – genom sin blotta massa och demonstrativt otraditionella prosa – liksom Cristina Sandus Valas nimeltä Goliat med sin rumänsk-finländska tematik i år inte några direkta konkurrenter på svenska. Det skall bli intressant att se vad årets enväldiga domare Elisabeth Rehn besluter. I Juha Hurmes prosa, hur vilt den än slingrar sig och prunkar över genregränserna, finns åtminstone en varm ton av humanism och ett allvar som jag föreställer mig kunde tilltala henne, men vad vet jag.

I fråga om Fack-Finlandia kan man förundra sig över två saker.

För det första den obegripligt slöa reaktionen på ett uppenbart jävproblem. Enväldige domaren, tv-journalisten Matti Rönkä, är nämligen far till Reetta Rönkä, som är med i arbetsgruppen bakom en av de viktigare kandidatböckerna, Hyvän sään aikana – Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken.

Efter att i snart två decennier av kulturjournalistik ha försökt undvika att i den lilla finlandssvenska kulturkretsen snubbla alltför fult på olika jävkonstellationer (ibland med dålig framgång) kan jag bara häpna över hur slappt Finlands förlagsförening hanterade situationen. Hur besvärligt hade det varit att stampa fram en vettig ersättare för Matti Rönkä, som kunde ha ombetts att vänta ett år på det hedersamma domaruppdraget? I stället nöjde man sig med att låta Rönkä försäkra att det här inte alls på något minsta vis kommer att påverka hans val.

En annan sak man kan fundera på är exakt hur Alexander Stubbs självbiografi Alex, skriven i jag-form med bistånd av författaren Karo Hämäläinen, är en fackbok, "tietokirja".

Så här står det på Finlands facklitterära författare rf:s hemsida:

"Enligt en klassisk definition av begreppet kunskap är kunskap en välmotiverad, sann uppfattning. Till kunskapens väsen hör att den fyller kraven på sanning och underbyggnad. I modern analytisk filosofi är analys av begreppet kunskap kunskapsteorins huvuduppgift.

I överensstämmelse med dessa kriterier skall en fackbok [...] grunda sig på offentligt och allmänt godkänd kunskap och ha som mål att förmedla denna kunskap till läsaren."

Det är säkert offentlig och allmänt godkänd kunskap att Stubb är en reko kille och mestadels glad lax, att han äter gröt till frukost och ogillar juice, samt att han kräktes upp frukostbaconen i svärföräldrarnas rosenrabatt efter att ha druckit för mycket när han presenterades för hustruns släkt. Hur han ser på det finska samhälle, människornas Finland – alla de där oregerligt ofullkomliga typerna som behöver skolluncher, specialundervisning, anställningstrygghet, utkomststöd, sjukvård och annat småtrist – som han under en period av sitt liv sattes att leda som minister, förblir däremot en fullständig gåta.

Alltid redo!

Eller nej, lite lättar han på förlåten:

"Trots att jag behärskade saker och ting, föll det sig lika naturligt för mig att tala om nationell politik som det gjorde för Paula Risikko att tala om internationell politik. Jag får liksom inte in samma känsla där: 'Hej, social- och hälsovårdsreformen är faktiskt världens viktigaste grej.' "

Säkert en välunderbyggd utsaga i sig. Men ändå finns här – och det är skojigt, inte tu tal om saken – en ton av slattrigt fri subjektivitet som gör att jag är beredd att kalla den här boken för autofiktion snarare än sakprosa i facklitterär bemärkelse. Stubb och hans medhjälpare Hämäläinen skall inte lastas för Fack-Finlandiajuryns underliga omdöme.

Stubb gillar tanken på en välfärdsstat med marknadsekonomi, får vi också veta. Men just det där ointresset för detaljerna kunde ha låtit honom dribbla på lika hejdlöst destruktivt med privatiseringen av sjukvården som nuvarande regering gör.

Alex är ett självporträtt av en 50-årig politiker (före detta EU-parlamentariker, samlingspartistisk partiordförande, utrikeshandelsminister och kortvarig statsminister) och slutar så här: "Skulle jag göra allt det här på nytt? Utan vidare. När fosterlandet kallar ställer man upp." Nu vet vi det, men inte hemskt mycket mera.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00