Finländare efter 50 år utomlands

LÄNGE BORTA. Fast hon levt nästan hela sitt liv utanför Finlands gränser glömmer Ensi Ukkola Dafeamekpor aldrig sina rötter. Det är på den finska skolan och språkgrunden hela hennes identitet bygger.Bild: Privat

VEM: Sodankyläbördiga Ensi Ukkola Dafeamekpor, 68. VAR: Utomlands hela sitt vuxenliv, de senaste åren på heltid i Ghana.

För den unga flickan i Sodankylä framstod Finland i slutet av 60-talet inte som det land, där hon kan bo.

– Jag kände att där inte fanns någonting som skulle göra att jag kan leva mitt liv där. Så jag beslöt mig för att åka till Sverige som utbyteselev 1969. Och där blev jag.

Ensi Ukkola var inte den enda som lämnade det dåtida Finland. Hundratusentals finländare sökte sig av olika orsaker till Sverige.

Toppåret inföll 1970 när fler än 41 000 finländare åkte västerut under ett enda år. De flesta sysselsattes inom en växande svensk industri.

Ensi Ukkola hörde till dem som började studera och det stod snabbt klart att hennes framtid fanns i Stockholm, inte i Finland.

Till utbildningen är hon tolk och översättare, men hennes aktiva yrkeskarriär förlöpte till största delen på Sveriges radio där hon under många år arbetade som redaktör.

Men så blev det 90-tal och riktningen ändrades mot en helt ny destination.

– År 1991 träffade jag min man Patrick från Ghana. Han flyttade till vårt hem 2007 och jag flyttade dit på heltid 2014. Numera har jag inget annat hem än vårt hem i Ghana. I Sverige bor jag någon annanstans då jag är på besök. I Finland bor jag hos min bror i Karleby.

Några djupare insikter om var den pratglada och ljushyade kvinnan kommer ifrån finns inte i hennes nya hemland.

– För det mesta vet ingen ens var Finland ligger. Vet de någonting så tänker de att finländare är sådana man kan lita på, att vi är ärliga och att vi har en bra skola. Sedan finns det förstås ghananer som studerat i Finland och de är oerhört tacksamma för den möjligheten.

Hennes egen relation till Finland är fylld av kärlek, trots att hon lämnade landet för nästan 50 år sedan. Hon hyser en djup tacksamhet över att hon fick leva sin barndom i Finland.

– Min konkreta relation har sedan kretsat kring rågbrödet. Det får man sällan utanför Finland, så jag lärde mig tidigt att baka mitt eget bröd. Men jag upplever en djup stolthet över att vara en finne ute i världen och är noga med att påpeka att det är därifrån jag kommer, trots att jag levt största delen av mitt liv i Sverige.

För henne själv har familjen alltid varit viktig. Just där känner hon också samhörighet med ghananerna.

– Farmor bodde hemma hos oss och jag har alltid haft en stark känsla för familjen. Så är det också i Ghana och där respekterar man äldre väldigt mycket. Äldre är nästan som gudar, det är helt otroligt.

Hon tycker också att finländare och ghananer liknar varandra i sättet att umgås.

– Man är korrekta och artiga mot varandra. Det är lätt att umgås och det finns en slags elegans mellan människor, som jag också ser i Finland. Om du träffar en gubbe som knappt gått i skolan så är han ändå för det mesta elegant i sitt sätt att umgås. Man har en slags vardagstrevlighet som jag tycker väldigt mycket om i Finland och Ghana. Jag tycker inte Sverige har den på samma sätt.

Samtidigt är just umgänget en sak som i slutändan skiljer länderna från varandra. I Ghana är det sociala umgänget väldigt starkt.

– Folk är tillsammans, hela tiden. Vill jag vara ensam så måste jag stänga dörren för att de ska fatta att nu vill hon inte umgås.

Några speciella kulturkrockar har Ensi Ukkola Dafeamekpor ändå aldrig upplevt, med undantag för tidsbegreppen.

– Vi européer mäter tiden och den har ett slut. I Afrika är tiden cirkulär. Det betyder att ingen är så noga med att följa tider, men på ett sätt passar det här mitt liv nu när jag egentligen är pensionär. Jag har passat så många klockslag under mina morgnar på radions P1 att det är jätteskönt att ha en glidande tid.

Det finns förstås också annat som skiljer länderna åt, åtminstone ur det perspektiv Ensi Ukkola Dafeamekpor har på sitt födelseland.

– Det som är fantastiskt i Ghana är att du lär sig skratta. Människorna har en livstro som aldrig skingras, inte ens då det dyker upp motgångar. Man kan göra vad som helst, men man gör det själv. Samhället hjälper aldrig till, så där som i Norden.

Det är också, tänker hon, i Ghana hon någon gång vill bli begraven. Men ceremonin får enligt henne åtminstone till vissa delar följa det lågmälda finska, inte det lokala, mönstret.

– Begravningar är stora sammankomster och familjeåterföreningar i Ghana. Och en fasa för mig. På dagen sitter de avlidna på lit de parade, sminkade med smycken och vackra kläder. Då kan man ha varit död i månader i väntan på att alla ska hinna med. Ceremonin pågår i tre dagar med mat, dryck och umgänge. Jag försöker nu få fram till familjens unga att jag gärna dör i Ghana, men jag vill inte bli sminkad och sitta död bland alla.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33