Finland, kapitalismen och demokratins villkor

Nu ifrågasätts välfärdsstatens framtid, inkomstklyftorna vidgas, känslan av maktlöshet och förlust leder till en populism som utmanar det demokratiska systemet.

Den nya regeringens ekonomiska program har inspirerat debattörer till inlägg, de flesta av rätt kritisk natur. Man förfasar sig över planerade utgiftsökningar som inte förefaller ha täckning på inkomstsidan. Opinionsmätningar tycks bekräfta att en knapp majoritet av de tillfrågade instämmer: Avstå från nya utgifter, öka inte statsskulden. Regeringen har egentligen inte gått i svaromål och har nöjt sig med att bedyra sin tilltro till konjunkturerna och en högre sysselsättningsgrad.

Den här debatten kommer att leva under åren framöver. Jag är inte överhövan kunnig i nationalekonomi, men den som under en lång tid sysslat med politiska trender, ideologi och demokrati kan inte undgå att reflektera över dagens debatt. Regeringens och dess kritikers ståndpunkter påminner om den klassiska skiljelinjen mellan Keynes-skolan och åtstramningsskolan.

Enkelt uttryckt vill den förra skolan stimulera, låna och investera sig ur en lågkonjunktur medan den senare vill spara sig ur den genom en balanserad budget och en stram penningpolitik som skapar grund för en återhämtning. (Nationalekonomerna får ursäkta, men så uppfattar jag som lekman begreppen).

Man kan väl lugnt påstå att åtstramningsskolan varit på hugget under de senaste åren. Jag behöver inte ens hänvisa till Margaret Thatcher (Den enda vägen) då det mest närliggande exemplet är den hårdhänta maskkuren i Grekland. Hela EU har förbundit sig till en pakt som förbjuder underskott i statsfinanserna; hotar ett sådant, skall åtstramning verkställas. Finlands tidigare regering tillämpade för sin del en åtstramningspolitik, med känt utfall. Internationella valutafonden IMF för ut samma krav på global nivå. Inget stöd utan åtstramning när ekonomin hostar.

Historiskt sett kan man hänvisa till president Roosevelt som investerade USA ur den stora depressionen och Bretton Woods-eran som skapade en bredare offentlig ram för återuppbyggnaden efter kriget. I slutet av 1980-talet slopades många restriktioner för kapitalets rörlighet och globaliseringen av ekonomin tog fart. I Finland ledde det till en rejäl baksmälla på 1990-talet och 2008 kom nästa kris: Finansspekulationen hade missbrukat marknadens frihet och kapitalismen måste hjälpas på fötter. Men kraschen ledde inte till ett reformerat system. Globaliseringen fortsatte, nya handelsavtal ingicks, arbetstillfällen försvann till Kina, automationen stod för dörren.

De politiska konsekvenserna är välkända. Nu ifrågasätts välfärdsstatens framtid, inkomstklyftorna vidgas, känslan av maktlöshet och förlust leder till en populism som utmanar det demokratiska systemet. Tron att demokrati och kapitalism problemfritt kan gå hand i hand vacklar.

Tillbaka till Finland: Vår nya regering tycks ha valt att lämna åtstramningens väg. Kommer det valet att hålla fyra år? Det beror på socialdemokraternas beslutsamhet. I många västliga demokratier har den oreglerade kapitalismen i kombination med åtstramning firat segrar då mittens och vänsterns politiska kraft har sinat. Här några citat som är relevanta för Rinnes vägval.

– Det finns ett skriande behov av att stimulera när konjunkturerna nu sviktar (Laurence Boone, OECD:s chefsekonom 16.7).

– Demokratier har rätt att skydda sina sociala strukturer. Om den globala ekonomin kräver annat, är det den som skall vika (Dani Rodrik, Harvard-professor).

– Det är de västerländska etablissemangens sak att återställa balansen mellan politisk och ekonomisk liberalism så att politiken är den kraft som anger riktningen (Torbjörn Kevin, HBL 21.7).

– Kritiken av Rinnes program träffar inte målet ... finansieringen av nya utgifter grundar sig till rätt liten del på en höjning av sysselsättningsgraden (HS analys, 14.6).

– Åtstramning, överdriven globalisering och mikroinblandning av EU och IMF har ... huvudsakligen gagnat ytterhögern i Europa. (Robert Kuttner, Brandeis University).

– Nu kan stater låna till minusränta, långivaren betalar premium (nyhetssidorna i juli 2019).

Frågan är om regeringen Rinne har en chans att bedriva en stimulerande, investerande och (kanske) låneupptagande linje när konjunkturerna sviktar. Kritikerna är många. Samlingspartiet och sannfinländarna förenas säkert i spariver och krav på budgetbalans. Näringslivet talar om vänsterpolitik och medierna verkar skeptiska till koalitionens sammanhållning. Centern kan visa sig vara en trojansk häst. EU-kommissionen påtalar snabbt växande budgetunderskott.

Just nu ser det ut som om globaliseringen i kombination med en i hög grad oreglerad finansmarknad skulle vara den dominerande ideologin. Den erbjuder en slags världsförklaring, lite i stil med kommunismens frälsningslära. Om vi låter marknadskrafterna regera fritt och avlägsnar de flesta handelshindren går världen mot en ny blomstring, lyder mantrat.

Om detta anammas som "den enda vägen", ser jag två problem vilka delvis sammanfaller. För det första saknas det globala spelregler på viktiga områden. Det behövs absolut enighet för att ingå bindande och heltäckande internationella avtal. När USA drar sig ur många och vägrar ingå nya avtal, haltar systemet illa. Också Kina och Indien bör medverka. Det krävs en global rättsordning med starka sanktioner om en balanserad globalisering skall fungera. Vi är långt därifrån.

För det andra: Kan demokratin överleva om denna ideologi blir rådande? De globala avtalen och nätverken är ofta ogenomskinliga, de kan manipuleras av intressegrupper i beredningsskedet. Trots uppenbara risker strävar den internationella finansmarknaden hela tiden till att maximera sin frihet genom att kringgå nationella begränsningar. Om våra nationella politiker vacklar i tron på sin egen förmåga att lagstifta, får de övernationella marknadskrafterna lätt överhanden.

Visst finns det också positiva trender. Storbolagens skattearrangemang och marknadsdominans har kommit under EU:s lupp. Tjugo miljardärer i USA har bett om att bli strängare beskattade. Bankernas spekulativa agerande när det gäller penningtvätt har hamnat i sökarljuset och storföretagens korruption i utlandsaffärer får straffpåföljd.

Men det allvarligaste hotet mot den liberala demokratin bottnar nog i väljarreaktionen om politikerna inte lyckas reglera förhållandet mellan liberal demokrati och liberal ekonomi. Att tillåta en laissez faire-ekonomi diktera samhällspolitiken leder till att väljarna tar sin tillflykt till extrema alternativ, en negativ populism som gradvis kan få autoritära och fascistiska drag.

Även om kapitalismen har sina avigsidor och finansmäklarna tidvis rör sig utanför realekonomin, är själva systemet inte grundproblemet. Marknadsekonomi i kombination med demokrati fungerar om kapitalismen är rationell såsom redan Max Weber underströk. Lönsamhet kräver inte girighet och demokratin borde garantera och övervaka att samhällskontraktet uppfylls till medborgarnas bästa.

Pär Stenbäck minister