Finland kan aldrig stå med ryggen mot Ryssland

Bild: Wilfred Hildonen

Det finns inte någon lösning till det finska säkerhetsproblemet som Ryssland utgör. Ett dilemma är ett olösbart problem, som enbart kan hanteras men aldrig slutgiltigt lösas. Det kräver bland annat en öppen, men samtidigt en förtrolig dialog med Kreml. Finland kan aldrig stå med ryggen mot Ryssland, skriver ambassadör René Nyberg.

Rysslandshistorikern Kristian Gerner sammanfattar den ryska utrikespolitiska traditionen på ett markant sätt. Ryssland känner enbart två traditioner – Kazan eller Manchu. Man annekterar, dominerar eller trakasserar en granne. Eller man aktar ett land för likvärdigt – USA och Kina.

Ryssland har fler grannar – inalles 14 – än något annat land. Och Ryssland har problem med alla, med undantag av Finland. Grannskapet med Kina tillhör Manchu-kategorin, vilket inte utestänger problem. Ryssland har godkänt de forna sovjetrepublikernas självständighet men inte deras suveränitet, med undantag av EU- och Natomedlemmarna Estland, Lettland och Litauen, vilket dock inte utesluter trakasserier.

Geografi spelar en viktig roll. Stalins kända ord till J.K. Paasikivi hösten 1939 har inte förlorat sin betydelse: "Varken ni eller vi kan rå för geografin." Men den geopolitiska tyngdpunkten i Norden har förflyttats sedan världskrigen. Det gäller inte längre Leningrads säkerhet. Brännpunkten är Murmanskkusten, där den ryska andraslagsförmågan är koncentrerad i ubåtar bestyckade med interkontinentala missiler. Med andraslagsförmåga menas kapacitet till ett nukleärt hämndslag. Ingen av de två ledande kärnvapenmakterna har utsikt att desarmera den andra.

Ryssland är ett land med svaga institutioner och en bristande tilltro till myndigheter. Det är också ett land där den hemliga polisen alltid har en avgörande roll för bevarandet av makten. Steget mot demokrati och uppbyggnad av ett rättssamhälle visade sig redan i ett tidigt skede alltför riskabelt för den nya presidenten Vladimir Putin. Först tystades televisionen, sedan visade makten sin knytnäve åt oligarkerna som snabbt fann sig även som handtama.

Speciellt slående är kontrasten i Putins två tal: i Berlin inför Förbundsdagen 2001 och under den säkerhetspolitiska konferensen i München 2007. Jag råkade sitta bredvid Carl Bildt och lyssna på Putin i München. Bildts kommentar var träffande: "Nu blir amerikanarna förbannade och tyskarna skrämda." Följande talare var den amerikanska försvarsministern Robert Gates som konstaterade att han har levt i ett kallt krig och vill inte uppleva ett nytt. Sen tillade han: "Även jag är en gammal spion, men har genomgått en omskolning" (re-education camp).

Härskaren i Kreml och hans starka förankring i det som i dag kallas för siloviki, säkerhetspolisen FSB och nationalgarden, var inte beredd att till de folkvalda eller medierna överlåta en roll som kunde begränsa regimens suveränitet. Därmed var den europeiska vägen förebyggd, och en rysk väg bort från ett auktoritärt styre.

Ukraina är viktigt för att begripa logiken i Kreml. Utsikten att Ukraina skulle gå sin egen väg betraktades som ett reellt hot. Revolten i Kiev ledde till annekteringen av Krim och krigshandlingar i östra Ukraina. Utnötningskriget och den fortsatta fiendskapen mellan Moskva och Kiev har i mångt och mycket format den ukrainska nationen. Kreml hade rätt, Ukraina har utvecklat sig till en motmodell för den moskovitiska regimen. Någonting som Putin själv medger. Med andra ord: situationen är låst och fortfarande eldfängd.

Men kriget i och om Ukraina är inte en bilateral affär. Den starka europeiska reaktionen på annekteringen av Krim och krigshandlingar i östra Ukraina överraskade Kreml. Angela Merkels målmedvetna tag i att förankra reaktionen och motåtgärder i den Europeiska unionen och i nära konsultationer med USA var en framgång. Logiken stämde fullt med den finska synen och instinkter. Ändrandet av gränser med vapenmakt är oacceptabelt.

Det är slående hur annorlunda slutsatserna är av Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien i augusti 1968 och till Ukraina våren 2014. Den sovjetiska maktdemonstrationen förskräckte Finland och ledde under det långa 1970-talet till en självfinlandisering. Fast Finland självt var inte "finlandiserat". Vi rodde i hamn frihandelsavtalet med EEC, ordnade KSSE-toppmötet 1975 i Helsingfors och tackade nej till sovjetiska försvarsministern Dimitrij Ustinovs förslag om gemensamma manövrer.

Våren 2014 var reaktionen en annan. Vi stärkte målmedvetet vårt försvar, höjde beredskapen och skapade en modern underrättelselagstiftning och utvecklade ett djupgående militärt samarbete med Sverige. Därtill kommer närmandet till Nato och ett utvecklat samarbete med USA.

Ukraina är utan tvivel Putins fatala fel och jämförbart med inmarschen i Afghanistan 1979. Kriget demoraliserade Sovjetarmén och introducerade droger i landet. Skillnaden mellan det bankrutta Sovjetunionen och dagens Ryssland är dock slående. Putins Ryssland har i dag en krigskassa på över 600 miljarder dollar. Men finns det någonting annat som kunde undergräva dagens makt i Ryssland? Jag förmodar att covid-19 och speciellt de stigande dödssiffrorna och den sensationellt höga överdödligheten ännu kommer att skaka regimen i sina grundvalar.

Ryssland var det första landet som tog fram ett vaccin mot covid-19. Redan namnet Sputnik V berättar att denna vetenskapliga bragd från första början fick en geopolitisk vridning. I stället för att med kraft ha vaccinerat sin egen befolkning överlät Kreml uppgiften att lovprisa denna prestation åt sin väl oljade propagandamaskin. Resultatet blev en enda katastrof. I och med att propagandisterna baktalade västliga vacciner höjdes inte tilltron för det ryska vaccinet, tvärtom. Vaccineringsgraden är fortfarande mycket låg. Omkring en tredjedel har låtit vaccinera sig och sjukfallen ökar och dödssiffrorna stiger.

Det är viktigt att inte förlora perspektivet. Ryssland är och förblir en världsmakt. Oförutsägbar och tidvis labil. Samtidigt är det av yttersta vikt att inte underskatta landets grundläggande styrka. Fast Ryssland på många sätt är en makt på nedgång är det samtidigt en beständig makt med en stark armé och bevisad förmåga att reagera snabbt och målmedvetet plus kunna projicera militär kraft långt bortom sina gränser. I den amerikanska diskussionen om Ryssland i skuggan av Kina underskattas Ryssland lätt. Ryssland är inte enbart en bråkstake, utan en seriös militär motståndare med både förmåga och avsikt.

I rapporten "Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap" från 2016 som Utrikesministeriet hade beställt talas det om "det geopolitiska dilemma som en oförutsägbar granne innebär" för Finland. I all korthet betyder det att det inte finns någon lösning till det finska säkerhetsproblemet som Ryssland utgör. Ett dilemma är ett olösbart problem, som enbart kan hanteras men aldrig slutgiltigt lösas. Det kräver bland annat en öppen, men samtidigt förtrolig dialog med Kreml. Finland kan aldrig stå med ryggen mot Ryssland. Säkerhetspolitik är varken juridik eller ingenjörsvetenskap.

René Nyberg är ambassadör.

Fotnot Texten baserar sig på ett föredrag på Handelsgillets årsfest den 29 oktober.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning