Finland hade förbud mot "homosexuell propaganda" – Pridekampen sträcker sig över generationer

När Ulf Månsson, 62, demonstrerade för sexuellt likaberättigande år 1981 grep polisen hans meddemonstranter. När Lili Pakalén, 25, gick på sin första pride år 2010 var polisen också på plats – men denna gång för att skydda tåget mot högerextremistisk terror.

I veckan firas Helsingfors Pride. Förutsättningarna för prideaktivismen i Finland har förändrats, likaså sexuella och könsminoriteters vardag, men kampen fortsätter på många nivåer.

– År 1981 ordnade vi en demonstration i samband med Setas "frigörelsedagar", berättar Ulf Månsson per telefon från Barcelona, där han numera är delvis bosatt.

– Med på demonstrationen gick en ung man som bar på ett plakat med sloganen "Jag uppmanar till homosexualitet". Då polisen beslöt sig för att göra ett varnande exempel och gripa honom och beslagta plakatet, började vi andra också skandera "Vi uppmanar till homosexualitet" i solidaritet med honom. När vi ändå inte fick polisen att arrestera oss alla där och då, beslöt vi oss för att marschera ner till Stora Robertsgatans polisstation och officiellt erkänna vårt brott, säger Månsson, som förutom bakgrunden som gayaktivist har juridisk utbildning och har arbetat som advokat.

Mellan 1971 och 1999 rådde nämligen i Finland "uppmaningsförbud" mot homosexualitet, som ett slags kompromisseftergift till de konservativa krafter som upprörts av att det avkriminaliserats. Finland hade alltså ett likadant förbud mot "homosexuell propaganda" som Rysslands president Vladimir Putin lät införa i landet år 2013.

Det väcktes aldrig något åtal mot Månsson och hans kamrater, faktum är att ingen någonsin dömdes enligt denna lagparagraf även om den fick stå kvar i nästan 30 år. I stället var dess främsta syfte avskräckande, då den uppmuntrade till exempel journalister till att idka självcensur.

Pride livsavgörande

För Lili Pakalén, som i dag arbetar på Heseta, en medborgarorganisation med syfte att främja likvärdighet oberoende av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, blev Pride 2010 en livsavgörande upplevelse. Pakalén kommer ursprungligen från Helsingfors men hade utfört sina gymnasiestudier på en mindre finsk ort:

– Att växa upp som regnbågsungdom där var väldigt annorlunda än hur det skulle ha kunnat vara i Helsingfors. Att gå med i pridetåget var en stor upplevelse för mig, för första gången insåg jag verkligen att jag inte är ensam utan att det finns fler som jag.

Helsingfors Pride 2010 var en livsavgörande positiv upplevelse för Pakalén men hade också en traumatisk baksida: det var nämligen 2010 som den nynazistiska organisationen Finska motståndsrörelsen utsatte pridetåget för en tårgasattack.

– Jag var inte i samma del av tåget som utsattes utan hörde om det först senare. Men ändå så tvingades jag också konfrontera det faktum att det finns de som hatar mig och vill skada mig på grund av min identitet, för första gången som jag var där. Den kvällen var jag så upprörd att jag måste ringa hem till min pappa och prata om vad som hänt. Det var också under det samtalet som jag mer eller mindre oplanerat kom ut för honom, säger hen.

Pakalén är icke-binär, vilket betyder att hen varken identifierar sig enligt en manlig eller kvinnlig könsidentitet. Hen definierar inte heller sin sexuella läggning.

Pakalén påtalar det absurt ironiska i att det var nynazisternas terrorbrott med syfte att hota och skrämma som i stället fick hen att aktivera sig politiskt:

– Det ruskade om mig. Så här i efterhand kan man nästan säga att de gjorde mig en tjänst.

Alla behövs

Då Ulf Månsson gick med i Seta år 1977 hade människorättsorganisationen precis grundats några år tidigare.

– Seta hade grundats av en speciell anledning. Det fanns en tidigare organisation, Psyke, som hade grundats redan före avkriminaliseringen, och att ha opererat under den äldre lagstiftningen inverkade antagligen på deras förhållningssätt. De ville inte föra en politisk kamp eller utmana rådande lagar och värderingar på samma sätt, utan fungerade mer som ett inbördes diskussionsforum och stödgrupp.

Enligt Månsson bildades Seta som en utbrytargrupp för främst yngre och radikalare aktivister som ville ta kampen ett steg vidare och föra den ut på gatan, vilket till slut ledde till en splittring med Psyke även om organisationerna till en början samverkade.

– Vissa var mer konservativa och ville vara diskreta, andra tyckte att synligheten var det viktiga. Det här är en diskussion som i viss mån pågår fortfarande fast den börjat tona av lite vid det här laget.

I dagens läge har Seta vuxit och ändrat form: från ett litet enrumskontor på Stora Robertsgatan är dagens Seta en massiv paraplyorganisation med olika lokalavdelningar som opererar relativt självständigt och på olika sätt. Enligt Pakalén behövs alla sorter:

– Vi alla behövs för att verka för en bättre framtid. Det kan ofta krävas att man går framåt med buller och bång och ställer hårda krav, men personligen känner jag att jag jobbar på ett annat sätt, genom att utbilda och kommunicera. Fältet för aktivism i dessa frågor i Finland är väldigt brett, det finns massvis med olika personer och organisationer som jobbar på olika sätt och alla gör en värdefull insats.

Ungdomar är sårbara

Lili Pakalén säger att hen personligen upplever att hen vill arbeta med och stödja ungdomar. Här finns mycket att jobba med: enligt den färska skolhälsovårdsundersökningen från år 2017 upplever regnbågsunga fortfarande våld, mobbning och diskriminering i högre grad än heterosexuella. Enligt en undersökning om regnbågsungdomars hälsa och välmående från 2013 har över 55 procent av alla icke-heterosexuella ungdomar oroat sig eller oroar sig över att deras föräldrar skulle säga upp kontakten om de visste om deras identitet.

– Det som jag tycker är viktigt är att åstadkomma konkreta steg för att göra regnbågsungdomars vardagsliv lättare. Det kan till exempel handla om sammankomster där man diskuterar hur man hanterar hatretorik man möter på nätet, i skolan eller på jobbet. Ett av mina finaste minnen är då jag stod på Medborgartorget tillsammans med en grupp regnbågsungdomar och väntade på att resultatet av omröstningen om den könsneutrala äktenskapslagen skulle tillkännages. Att se hur mycket det betydde för dem var fint.

I dag handlar mycket av jämställdhetsarbetet också om att ändra på samhälleliga attityder vid sidan om att ändra på konkret lagstiftning. Det här innebär att utbilda och sprida information.

– Att ändra på attityder går långsammare än att ändra på lagstiftning, därför ser till exempel situationen i skolorna fortfarande ut som den gör fast den politiska utvecklingen går åt rätt håll. Det här problemet kräver kontinuerligt arbete, separat från den politiska kampen, säger Pakalén.

Både Månsson och Pakalén ser ändå i stort sett optimistiskt på framtiden för jämställdhetskampen. Månsson berättar att han då han var ung inte skulle ha förväntat sig att vi i Finland skulle ha fått en könsneutral äktenskapslag så snabbt som vi fick utan att det kom som en positiv överraskning. Också Pakalén säger att hens egna erfarenheter ger hen hopp:

– Under den tid som jag varit aktiv och påverkat har det hänt så mycket positivt att det hjälpt mig att upprätthålla tron på framtiden, säger Pakalén.

Hen sätter nu sitt hopp till att Finland snart är redo för en ny translag.

– Det är bara en tidsfråga innan translagen skrivs om. Det humana vore att det skulle ske så snabbt som möjligt.

Fakta

Några viktiga årtal för finsk hbtq-aktivism

1894. Homosexualitet kriminaliseras enligt finsk lag.

1971. Homosexualitet avkriminaliseras, i stället införs sträng ålderslagstiftning och så kallat "uppmaningsförbud" samt homosexualitet klassificeras som en sjukdom.

1999. Uppmaningsförbudet hävs i samband med grundlagsreformen.

2011. Institutet för hälsa och välfärd THL tar bort klassificeringen av transsexualitet som en psykisk sjukdom.

2017. Den jämlika äktenskapslagen träder i kraft.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33