Finland försöker navigera runt den arktiska paradoxen

Kapplöpningen om de arktiska naturresurserna accelererar trots klimatmålen. Som ordförande i Arktiska rådet får Finland tampas med den arktiska paradoxen.

Länge uppfattades Arktis som avlägsen ödemark och ett fruset hav. Men med globaliseringen och klimatförändringen har avståndet krympt och obygden blivit mer tillgänglig.

I dag ser många aktörer en enorm affärspotential i Arktis. Investeringspotentialen har beräknats till ofantliga tusen miljarder euro, av vilket en femtedel ligger inom Nordkalotten. Den mesta potentialen finns inom energi, och grovt taget beräknas ungefär hälften utgöra fossila energikällor, resten förnybara.

Samtidigt som klimatförändringen rycker fram – uppskattningsvis dubbelt så snabbt i Arktis som på andra håll – har alla världens länder ställt sig bakom klimatmålen, även om USA hotat negligera dem.

Följden av detta blir en arktisk paradox. Vi pratar om cirkulär ekonomi och att ekonomisk tillväxt måste kopplas loss från beroendet av fossila bränslen, men när vi har bränt så mycket fossilt att de sista jungfruliga områdena blottats är vi frestade att ge oss på deras olje- och gasfyndigheter och driva klimatförändringen till sin spets.

Redan långt innan Finland blev ordförande i Arktiska rådet, vars uppgift är att skydda de arktiska miljöerna, visste man att det blir en delikat balansgång, en kamp som förs på flera plan:

Ska människan exploatera eller freda området? I vilken mån och hur ska Finland delta om andra exploaterar? Och, eftersom exploatering trots allt vackert miljöprat är det sannolika alternativet, är det då egentligen smartare att vi är med från start och ser till att utvinningen sker inom hållbarhetens gränser?

Hållbarheten har fler hörnstenar än den ekologiska. Beaktar vi ens flyktigt ekonomisk och social hållbarhet inställer sig fler frågor. Vilken är ursprungsfolkens lott när multinationella bolag suger ut ödemarken på dess resurser? Hur ska små och medelstora företag i Lappland få in en fot när investeringarna räknas i miljardbelopp? Och vilka är de människor som ska sköta jobbet däruppe, när vi beaktar att utbildningsnivån är lägre i de arktiska regionerna än i andra regioner av samma länder?

Ryssland har länge gjort klart att man har ekonomiska intressen i Arktis. Med kännedom om att Kinas första och pinfärska arktiska strategi "den arktiska sidenvägen" siktar på att kinesiska företag ska ta sig in på den arktiska marknaden inställer sig ytterligare frågor. Med än ryska, än kinesiska spelregler riskerar Arktis att bli 2000-talets Vilda västern.

Ska Finland gå in som en miljö- eller hållbarhetssheriff? Lyssnar någon till en sådan, eller får man banditerna på sig? Det vet vi inte, för hittills har ingen spelat den rollen. Inte ens Norge som subventionerar elbilar medan man fortsätter att borra olja. Och då är Norge den i särklass mest miljövänliga nationen med arktisk kustlinje.

President Sauli Niinistö har betonat bekämpningen av sotutsläpp. Han har efterlyst en "arktisk sotare", konkreta insatser för att stoppa svarta partikelutsläpp som försnabbar smältningen. Presidentens initiativ har fått stark uppbackning i Arktiska rådet, och är veterligen den enda klimatpolitiska åtgärd som applåderats av både Trump och Putin.

Men inte ens en arktisk sotare kan rå på de sotutsläpp som når Arktis från pipor i andra världsdelar. Sotarinsatsen vore välkommen ur klimat- och hälsoperspektiv, men bromsar inte klimatförändringen nämnvärt. För det behövs en snabb minskning av fossila bränslen, inte en exploatering av fler fossila tillgångar som vi nu talar om.

Hur ska vi då navigera i den arktiska paradoxen? Finlands arktiska ambassadör Aleksi Härkönen säger att alla länder först och främst måste hålla sig till sina åtaganden under Parisavtalet. Sedan ska man inse att mycket av investeringspotentialen i norr är förnybar energi. Och slutligen ska vi minnas att Finland är ett modellexempel i fråga om FN:s hållbarhetsmål.

Enligt Härkönen kan man göra mycket i Arktis utan att stöta på paradoxen. Och enligt Tero Vauraste, ordförande för Arktiska ekonomiska rådet, kan man eliminera kontroverserna om man beaktar hållbarheten i all verksamhet.

I praktiken är det svårt. Protektionism och ekonomisk nationalism äventyrar hållbarheten. Vid sidan av stormakterna med sin politik har storbolag som Microsoft, Google och Facebook planer på att dra datakablar över Nordpolen. Hur ska det gå till? Inte ens den sommar Arktis första gången är isfritt är det värst tillgängligt.

Fartyg navigerar stadigare i is än på ett hav minerat med isberg där vattenstänk fryser till på skrovet. Ödemarksvägar och infrastruktur på tundran är betydligt mer användbara ovanpå bärande permafrost än i smälta sumpmarker.

Jo, det finns vägar runt den arktiska paradoxen, men man kan inte prata bort den: alla länders klimatmål går ut på att avveckla fossil energi på sikt, men vissa är som höken på fossila fyndigheter i norr. Har miljön tur blir den högarktiska oljan och gasen aldrig lönsam att utvinna.

Med ordförandeklubban i Arktiska rådet kan Finland jobba för att det inte bara är turen som ska avgöra miljöns öde.

Peter Buchert Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00