Finland 46 år senare

Jörn Donner på operationsbordet.Bild: Rafael Donner

Uppföljaren till Jörn Donners Perkele! Bilder från Finland är här, 46 år efter att den första dokumentären gjordes 1971. I den nya dokumentären tar Donner pulsen på det 100-åriga Finland och uttrycker oro för framtiden.

Dokumentärprojekt: Perkele 2 – bilder från Finland sänds i Yle TV1 4.12 kl. 21.30, repris 10.12 kl. 12.40.

"Den når inte styrkan i Jörn Donners Finlandsbok, därtill är filmen i mitt tycke för planlös, men den berättar sanningar om ett fattig-Finland på ett effektivt sätt. Sånger med skarpa texter utgör filmens sammanbindande element."

Så skrev Bengt Pihlström i Nya Pressen i mars år 1971, detta med anledning av Donners, Erkki Seiros och Jaakko Talaskivis reportagefilm Perkele! Bilder från Finland (Perkele! Kuvia Suomesta).

Här möter vi ett "Kekkoslovakien" där apatin och arbetslösheten slagit rot, där de borgerliga utgått med valsegern (i riksdagsvalet) och Stockholmsfärjan utgör den huvudsakliga flyktvägen.

När Jörn Donner nu plockar upp stafettpinnen ser han framför sig ett mycket annorlunda Finland, en nation som under årens lopp blivit bra mycket rikare, till stora delar också öppnare.

Men med det inte sagt att regissören skulle köpa allting som händer och sker. Den finländska utlänningspolitiken avfärdas som "sjukligt kortsynt" och vad regeringsmakten anbelangar menar Donner att Sannfinländarna håller de övriga regeringspartierna som gisslan.

Samtidigt oroar sig Donner över att klyftan mellan de rika och de fattiga håller på att vidgas. Till saken hör att samtidigt som många medborgare fått det bättre ställt tenderar Oy Suomi-Finland Ab att bli fattigare.

Hur som helst är Perkele 2 – efter M.A. Numminens legendariska helvetestango – inte filmen där man ställer sig på höga hästar, nej. Donner och hans intervjuteam (Maria Veitola & Janne Flinkkilä) ratar de samhälleliga högdjuren till förmån för folkets djupa led, det vill säga när Donner – som inte drar sig för att kalla dokumentären för "skamlöst självcentrerad" – inte stirrar på sin egen navel.

Så öppnar filmen med en hjärtoperation, av allt att döma en passning till den välfärdsstat som nu är i gungning. I samma veva ger Donner uttryck för sin oro för framtiden, för det faktum att det föds alltför lite barn till Finland.

Därifrån är inte steget långt till att uppmärksamma de nya finländarna, här representerade av en asylsökande från Bagdad. Och på den punkten behöver man inte fråga sig var regissörens sympatier ligger.

Som Donner konstaterar står hoppet till den unga generationen, men också här drar man åt olika håll. Där moppeynglingen från Kauhava ser en framtid som svetsare går ålderskamraten från södra Finland in för att tjäna och bli rik – på aktieaffärer.

Däremellan träffar vi fyrabarnsfadern och ensamföräldern som föredrar vietnamesiska kvinnor framför finländska. Och i Kyyjärvi i mellersta Finland möter vi mångsysslaren som vägrar ge upp hoppet, detta trots att bygden avfolkas.

Vittnesmålen är många och inte sällan får man en känsla av att delarna är starkare än själva helheten. Men det är knappast endast filmmakarnas fel. Där man i sjuttiotalförlagan hade med en sorts monokultur att göra är det Finland som nu presenteras en helt annan femma, en nation där gränserna läcker inte minst kulturellt.

Återigen spelar musiken och sångtexterna en central roll. Och den här gången får M.A. Numminen sällskap av bland annat Ismo Alanko.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00