Final utan fyrverkeri

Jamie Dornan och Dakota Johnson i den tredje filmatiseringen av boktrilogin Femtio nyanser.Bild: Doane Gregory

Fifty Shades Freed är och förblir en modern herrgårdsroman där de banala replikskiftena och könsrollerna gör en mörkrädd.

DRAMA

Fifty Shades Freed

Regi: James Foley. Manus: Niall Leonard. Foto: John Schwartzman. I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Erik Johnson.

Alla goda ting är tre heter det visst. Men försök säga det åt gänget bakom Fifty Shades Freed, ännu en gräslig E.L. James-filmatisering med gott om vaselin på linsen. Samt ett porrutbud som i första hand handlar om materiellt välstånd.

Redan i den första akten har man betat av snofsiga privatplan och lyxjakter och bakom knuten väntar en helg på stugan i Aspen. På tal om detta är det här filmen där de unga tu, Anastasia Steele (Dakota Johnson) och rikemanspilten Christian Grey (Jamie Dornan), seglar in i den äktenskapliga hamnen.

Inte för att det går helt smärtfritt till (ifall ni ursäktar uttrycket). Kontrollfreaken Christian har fortfarande svårt att lätta på locket. Plus att Erik Johnsons kickade förlagschef, Anastasias gamla boss (och plågoande), har både ett och annat horn i sidan på de nygifta.

Smöriga sexscener

Faktiskt drar det ihop sig till ett regelrätt kidnappningsscenario, ett scenario där hela den gemensamma framtiden står på spel.

Men ifall detta för tankarna till den erotiska thrillern, modell Basic Instinct, är det bara att tänka om. För trots att James Foley (After Dark, My Sweet, The Chamber) återfinns vid rodret finns det inget spännande med Fifty Shades Freed.

Det är och förblir en modern herrgårdsroman, filmen där flicka av folket möter stilig rikeman i behov av vägledning – och lite sundare vätskor än vad tjocka släkten förmår erbjuda.

Låt gå för det, men filmens sätt att undvika risker är närmast frapperande. Inte en sexscen som inte får sällskap av smöriga popballader, inte ett nyp som inte går förlorat i det sig störtsköna fotot.

Bättre än föregångarna

Till det kommer, återigen, en bredsida banala replikskiften och könsroller av det slag som gör att man blir nästan mörkrädd. På riktigt? Har vi inte lärt oss något?

Sedan ser jag mig omkring i publiken (filmen hade ingen reguljär pressvisning) som till nittio procent består av tonårstjejer och konstaterar att det här i första hand är en ungdomsbok. En popvideo och En prinsessas dagbok med det tidstypiska young adult-stuket för ögonen.

Och eftersom tonårstjejer sällan eller aldrig har fel – och det finns gradskillnader i helvetet – kan vi konstatera följande: Fifty Shades Freed är inte fullt så gräslig som de tidigare installationerna.

Även om karaktärsgalleriet av allt att döma är hämtat från en annan planet kan man på slutet skönja något som åtminstone påminner om känslor. Och jo, här finns lite mera sex än i de svältfödda föregångarna. Så blev det sagt.

Krister Uggeldahl

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18