Filosofen var ingen polemiker

1961. Georg Henrik von Wright i arbete på sommarstället på Vålö i Ingå skärgård. Bild: HBL Arkiv

Georg Henrik von Wright kunde ta kraftig ställning till samtidens problem i kritiska tidningsartiklar och civilisationskritiska böcker, men han avhöll sig oftast från att kritisera enskilda individer.

Risto Vilkko & Bernt Österman (red.):

Into Kustannus Oy.

På pärmen: en äldre Georg Henrik von Wright höjer sitt pekfinger i en karakteristisk pose, som för att understryka en poäng, uttrycket vänligt men koncentrerat, med en antydan till ett leende. Fotot med titeln "På släktbesök i Kyrkslätt" har tagits av hans son Benedict. Bilden ger en ypperlig ingång till bokens tema: ett porträtt i text och bild av människan och filosofen von Wright.

Boken ansluter sig till Nationalbibliotekets utställning Tanke och förkunnelse som åskådliggör olika skeden i von Wrights liv, men den har också ett självständigt intresse. Boken innehåller korta texter om von Wrights liv och verksamhet, alla återgivna på engelska, finska och svenska. Risto Vilkko och Ilkka Niiniluoto skriver om von Wrights akademiska karriär och hans internationella roll som filosof, Bernt Österman främst om hans barn- och ungdomsår, om livet med familjen och om hans kulturella intressen, Thomas Wallgren om hans roll som förvaltare av Wittgensteins litterära kvarlåtenskap och som tidskritiker.

Här finns också faksimiler av bokpärmar och av texter av von Wright, bland annat en kort novell, "Gasarbetarens hämnd" skriven just före 10-årsdagen, utdrag ur den maskinskrivna boken Finland 1926 från samma år, och en pianokomposition av den 16-årige Georg Henrik till Heinrich Heines dikt "Wenn ich bei meiner Liebsten bin".

Boken innehåller ett rikt urval foton av von Wright i olika åldrar – han gjorde sig alltid väl på bild – och av viktiga personer i hans liv, hustrun Elisabeth, lärarna Ludwig Wittgenstein och C. D. Broad i Cambridge, livslånga vännen Norman Malcolm – däremot ingen bild av Eino Kaila eller Göran Schildt. Layouten är estetisk och genomtänkt.

Kanslerstiftelsen

Familjen bodde i Brooklyn 1919-21. I en rapport från den kindergarten där Georg Henrik gick står det: "Allting är svårare för honom eftersom han är så ung, men han gör snabba framsteg. Han gråter inte nu så jag är säker på att han trivs hos oss." Som förstaklassare i småskolan ledde han ett snöbollskrig. Kombattanterna bestraffades med kvarsittning. "Jag satt ångerköpt och gråtande och beslöt att jag hädanefter skulle bli en snäll gosse" står det i ett citat ur självbiografin Mitt liv som jag minns det (2001). Och han fortsätter: "Det får man väl säga att jag blev och, kanske, fortfarande är."

Den självbedömningen höll sträck. von Wright var ingen polemiker. Han kunde ta kraftig ställning till samtidens problem, från den berömda artikeln USA:s krig mot Vietnam från 1967, över civilisationskritiska verk som Vetenskapen och förnuftet och Myten om framsteget till hans bekymmer över George W. Bush angrepp på Irak (ämnet för mitt sista telefonsamtal med Georg Henrik våren 2003). Men han avhöll sig oftast från att kritisera enskilda individer.

Ett slående undantag är artikeln Quo usque tandem... , publicerad i Helsingin Sanomat 1976. (Den återges, liksom Vietnamartikeln, i faksimil.) von Wrights måltavla är den så kallade kanslerstiftelsen, en sammanslutning av politiker och akademiker under ledning av Mikko Juva. Stiftelsen hade i en skrift häftigt kritiserat ett marxistiskt anlagt, samhällsvetenskapligt forskningsprojekt som finansierades av Finlands akademi. Angreppet upprörde von Wright. Han ansåg det osakligt, och talade om en "förbusning" av kulturlivet och vetenskapen i Finland. Skriften hette Ett exempel på vetenskapens irrfärder. Artikeln avslutas med orden "Sällan har jag i min hand hållit en skrift, vars titel enligt min mening mera exakt skulle motsvara dess innehåll". Han kunde vara skarp när han ville.

Sympatiskt tilltal

Samtidigt kommer tanken för mig att von Wright, kanslerstiftelsen och de marxistiska forskarna i dag kanske skulle ha gjort gemensam sak mot universitetsvärldens New Public Management.

Den häftiga reaktionen på kanslerstiftelsens skrift bottnar, föreställer jag mig, i von Wrights kluvna inställning till den vetenskapliga kulturen. Hans filosofiska rötter fanns i den logiska empirismen, som ansåg att filosofin skulle leva i symbios med naturvetenskaplig forskning. I sitt tänkande kom han i allt högre grad att problematisera den vetenskapliga världsåskådningen. Hans kluvenhet kommer till synes i slutorden i Vetenskapen och förnuftet, som återges i Wallgrens text Den moderna civilisationens framtid: "Mitt hopp, om jag har något, står till en protest mot utvecklingen s.a.s. inifrån, från den kraft som jag uppfattar som den nu förhärskande trendens starkaste drivfjäder: människans rationella anlag." Här uppträder rationaliteten samtidigt i två oförenliga roller: som den av von Wright högt uppskattade förmågan, och som en blind drivkraft.

Bokens tilltal är sympatiskt. Vem vänder den sig till? Den som känner till von Wrights filosofiska eller essäistiska arbeten får här en fylligare bild av människan bakom verket. Den har kanske inte förutsättningar att väcka intresse hos en läsare som inte sedan tidigare är bekant med von Wright. Texterna är ojämna, Niiniluotos bidrag har ställvis karaktären av festtal eller nekrolog. Ett intryck är att volymen har tillkommit under tidspress: här finns upprepningar, och sak-, språk- och tryckfelen är för många.

Lars Hertzberg

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning