Filmversionen av The Handmaid's Tale från 1990: perverterade trekanter och blekt slutresultat

Blanche Baker och Natasha Richardson i filmversionen av Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.Bild: Bioskop Film

Tysken Volker Schlöndorffs filmversion av Margaret Atwoods högaktuella dystopi The Handmaid's Tale är intressant men bleknar i jämförelse med tv-serien.

Kino: Mardrömmen sänds i Yle Teema den 14.8 kl. 22.01.

Många har vid det här laget sett The Handmaid's Tale, den högaktuella tv-serien och Margaret Atwood-tolkningen med Elisabeth Moss som sexslav vars uppgift i livet är att fungera som ofrivillig surrogatmor.

En betydligt större tystnad omgav Volker Schlöndorffs Mardrömmen (efter ett manus av Harold Pinter), kanske för att det är ett opus som landar någonstans i gränslandskapet mellan den europeiska konstfilmen och det mera påkostade Hollywoodspektaklet.

Än en gång bär det av till Gilead, en republik fångad i en nära framtid där kalvinismen och fascismen skakar hand med den feministiska upplagan av George Orwells 1984.

Det vill sig inte bättre än att miljöförstöringen resulterat i sterilitet och ofrivillig barnlöshet, varpå den styrande klassen, en kritvit elit, föser fertila kvinnor in i interneringsläger där de hjärntvättas. Resten skickas i boskapsvagnar till "kolonierna", ett om möjligt ännu värre öde.

Som bekant är tanken att nedkomma med barn åt de samhälleliga höjdarna som inte kan få barn på egen hand. I The Handmaid's Tale anno 1990 är det Natasha Richardsons Kate som efter ett flyktförsök och en förödmjukande läkarundersökning samt internering flyttar in hos Faye Dunaway och Robert Duvall, den sistnämnda befälhavare för de väpnade styrkorna.

Vi möter också Elizabeth McGoverns lesbiska väninna och Aidan Quinns chaufför som frilansar som oppositionell frihetskämpe – och älskare.

Det ska genast sägas att filmversionen inte lever upp till den med rätta prisade tv-serieupplagan. Det är inte bara det att Volker Schlöndorffs drama förlorar på bredden, i termer av inramning och berättarmässiga bågar, även den dramatiska pregnansen tar stryk.

Natasha Richardson (Nell, Den ryska grevinnan, Asylum) är ingen pjåkig aktris men trots att det i filmen finns gott om gastkramande scener, bland dessa en räcka perverterade trekanter, lyckas hon inte riktigt tränga under huden på sin rollkaraktär.

Överlag känns slutresultatet blekt, näst intill urvattnat, inte minst beträffande de scenografiska lösningarna som är allt annat än inspirerade.

Vad man saknar är en genuint hotfull samhällelig atmosfär, en vision som inte blott stavar till fascistoid framtid formulär 1A. Anemiskt var ordet.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33