Filmihullu 50 år – tidskriften viktigare än någonsin för den inhemska filmdiskussionen

Filmihullu fyller femtio år och Michel Ekman har läst jubileumsnumret av en tidskrift som beundransvärt nog fortfarande lever, i en tid då filmkritiken ofta är satt på undantag.

Bland allt det märkliga som hände 1968 ska man inte glömma att den finska filmtidskriften Filmihullu grundades. Egentligen var den väl en anomali redan vid starten; desto bättre och mer beundransvärt att den lever än i dag. Dessutom, meddelar chefredaktören Lauri Timonen hoppingivande, med en någorlunda stabil ekonomi.

Utmaningen var från början, påpekar Tarmo Malmberg i sin alltför korta artikel om hur tidskriften grundades, att fastän många går på bio är det få som ser filmen som konst och vill reflektera över den. Det är väl ett problem som snarast blivit värre i dag när en så stor majoritet av biobesökarna är unga och de flesta filmer uttryckligen görs för dem. Men på sextiotalet fanns det en omfattande filmklubbsrörelse runtom i landet, samtidigt som filmkritiken efter en lång startsträcka hade professionaliserats. Det skapade förutsättningar: kvalificerade skribenter och en liten men intresserad läsekrets. I dag har de kanske eroderats. De nya distributionsmedierna gör visserligen filmerna tillgängliga på ett helt nytt sätt, men skapar å andra sidan inga gemenskaper och filmkritiken befinner sig på många håll på undantag genom allt färre medier och allt fler oprofessionella skribenter. Så Filmihullu är viktigare än någonsin för en filmdiskussion på landets eget språk. Och den nyligen avdöda finlandssvenska Filmjournalen kan vi ägna en saknadens tanke.

Samtidigt är Filmihullu kontroversiell. Många anser den vara konservativ och en bastion för dammig manlighetskult. Timonen, vars roliga och vitriolindränkta kulturkonservativa ledare ofta är uppmuntrande, ibland betänklig läsning, försvarar sig efter förmåga. Budskapet är att den redaktionella styrningen är mindre än vad som brukar påstås och mansdominansen en följd av snedvridningen i det erbjudna materialet. Fritt fram för kvinnliga skribenter att närma sig! I jubileumsnumret kan man till exempel glädja sig åt Mia Öhmans utmärkta recension av Selma Vilhunens Hölmö nuori sydän (svensk titel saknas). Att Filmihullu har ett stort intresse för filmens historia kan jag inte se som någon brist i vår systematiskt historieförnekande tid.

Att ta till sig en film är inte bara att se den. Det är att minnas, tänka på, drömma om den, att låta den påverka ens verklighetsuppfattning, kanske att skriva om den. Därför är det kongenialt att största delen av jubileumsnumret består av en helhet där ett drygt femtiotal skribenter har fått fria händer att berätta om sin favoritfilmscen. Som Gian Luca Farinelli, chef för filmarkivet i Bologna, skriver: "Men, till saken: vilken är min favoritscen? Om jag besvarade frågan i morgon skulle mitt svar vara ett annat eftersom ett märkligt drag hos filmen är att den följer och förändrar vårt liv varje dag: filmerna förändras med oss och vi förändras med filmerna." (min översättning)

Det blir en subjektiv vandring genom historien där pärlor ur de kändaste filmerna dominerar, men obskyra sekvenser ur mer okända ibland dyker upp. Samtidigt är det en demonstration av filmtittandets fenomenologi, som när Eero Tammi beskriver sitt deprimerade dåsande genom Chaplins sista film, den beryktade Grevinnan från Hong Kong, som plötsligt avbryts av en fascinerad gripenhet inför slutscenen som räddar alltsammans.

Michel Ekman Litteraturkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46