Filmhistoriker: Jörn Donner gjorde en avgörande insats för finländsk film

Den brittiske filmhistorikern och –kritikern Peter Cowie menar att filmskaparen Jörn Donner i sina bästa stunder kan jämföras med Ingmar Bergman. Till höger syns Donner själv i Svart på vitt från 1968 där han spelade mot Kristiina Halkola. Svart på vitt hör till de Donnerfilmer Cowie värderar högst. Filmen är tillgänglig på Yle Arenan. Bild: Sara Ehnholm Hielm-JÖRN DONNER PRODUCTIONS OY-Montage HBL

Få skribenter har gjort ett större avtryck på sitt område än filmhistorikern Peter Cowie, som under sin långa internationella karriär hann bo nästan åtta år i Finland. – Om Jörn Donner hade fötts någon annanstans hade han varit världsberömd, säger han.

Den brittiske filmhistorikern och –kritikern Peter Cowie har aldrig haft ett annat jobb än att skriva om film. Vid det här laget har han gett ut ett trettiotal böcker och är en ofta sedd gäst på festivaler världen över – jag intervjuar honom i vimlet på Venedigs filmfestival.

Samtalet handlar till stor del om Jörn Donner, vars betydelse för den finländska filmen är svår att överskatta, enligt Cowie.

– Han läste och skrev som en virvelvind och var filmkritiker, producent, regissör och grundande medlem av filmarkivet utan att han någonsin satsade 100 procent på filmen. Han var min vän i femtio år, men också ett bortskämt barn som bröt åtaganden för att han inte kände för dem. Det var hans största synd enligt mig.

Peter Cowies eget liv som cineast inleddes ändå sex år innan han för första gången träffade Donner. En avgörande upplevelse hade den 17-åriga britten då han 1958 såg Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet tillsammans med familjen.

– Mormor gick ut för att hon tyckte det var för mycket prat om döden, och mamma rusade efter för att trösta. Men jag och pappa stannade uppe halva natten och diskuterade filmen. När jag började studera historia vid Cambridge året därpå hittade jag genast en grupp filmälskare, film var den enda konstarten som räknades för oss unga då.

Cowie tillhör alltså cineastgenerationen, den som upplevde den franska och italienska nya vågen när den nådde sin kulmen och såg filmer från hela världen av auteurer som Bergman, Kurosawa, Tarkovskij, Ray. De flesta besatt en encyklopedisk filmkunskap och skapade filmkulturen som den såg ut ännu när jag växte upp; som grundade filmarkiv, festivaler, filmcirklar och betraktade film som konst, inte underhållning.

Cowie grundade International Film Guide år 1963 och drev den i över 40 år medan han publicerade filmböcker på sitt eget förlag. Det gav ut 80–100 böcker innan det lades ner 1989, efter att Thatcher höjt bokmomsen. Men länge fanns det absolut inga filmböcker så varje bok förlaget gav ut var den första om sitt ämne: Hitchcock, Orson Welles, bröderna Marx, nordisk film.

Första mötet med Donner

Cowie träffade Jörn Donner första gången 1964 under en intervju om ny svensk film i Stockholm, där Donner bodde med Harriet Andersson och bland annat var filmkritiker för Dagens Nyheter. Donner hade skrivit filmboken Djävulens ansikte om Ingmar Bergman "som verkligen satte honom på kartan som filmkritiker internationellt" och gjort debutfilmen En söndag i september. Året därpå tog Donner med Cowie till labbet för att visa råklippningen av Här börjar äventyret.

– Vi blev genast goda vänner. Vi var romantiker, hade samma humor, älskade böcker förutom filmer och vi arbetade tillsammans. När jag bodde i Finland i nästan åtta år så lät han mig hyra ett kontor i huset på Norra kajen, där jag skrev och gav ut den exklusiva The Scandinavian Guide, för resenärer som ville veta allt om politiken, de bästa hotellen och restaurangerna, böckerna, filmerna och musiken. Jörn hjälpte mig mycket där.

Det var kärleken till en finsk kulturpersonlighet som förde Cowie till Finland, även om relationen inte blev varaktig – "hon hade två barn, jag hade två, så det hade varit en enorm omvälvning, två skilsmässor. Det enda sättet hade varit att som Butch Cassidy och the Sundance kid hoppa ner för klippan tillsammans".

Cowie lärde sig ändå svenska, fick många vänner och skrev på den första engelskspråkiga boken om finsk film, Finnish cinema, som utkom 1990. Där går Cowie förtjänstfullt igenom finsk filmhistoria från begynnelsen. Han skriver: "När en ny våg äntligen rullade upp på stranden av finsk film, var den först skymtad och riden av en man: Jörn Donner."

Han syftar på Donners första film gjord i Finland, Svart på vitt (1968) som enligt Cowie var "en befrielse, och antagligen ett lika avgörande genombrott för den finska filmindustrin som för Donner själv." Han hyllar Donners satir över den skandinaviska moderna familjen med dess torrt ironiska humor. Kvinnoporträtt (1970) om porrfilmsskaparen Pertti (spelad av Donner) tycker han koncentrerar sig "inte på de nakna kropparna utan på den mänskliga personligheten bakom kameran". Han jämför den med Bergman – till Donners fördel: den är roligare på ett skamlöst, jordnära sätt.

– Men trots att filmerna var skabrösa, var Jörn själv ganska hämmad när det gällde kvinnor, jag såg honom aldrig kyssa en kvinna offentligt. Han var ömsint mot kvinnor och mycket omtyckt. Bland annat blev han ju tre gånger röstad till Finlands sexigaste man – vilket jag inte alls kunde begripa!

Cowie konstaterar också att Donner hjälpte till att finansiera bröderna Kaurismäkis första film Hamlet goes business, men i hemlighet. Som producent för Fanny & Alexander, hans mest prestigefyllda jobb i filmbranschen som gav honom en Oscar, anser Cowie att Donner var för smart för att försöka påverka slutresultatet:

– Mellan honom och Bergman rådde det genuin respekt.

Långlivad filmkärlek

Med tiden flyttade Cowie vidare och skrev mest om amerikansk film, böcker om bland annat Frances Ford Coppola, John Ford och stumfilmsstjärnan Louise Brooks. För tillfället skriver han en bok om Ingmar Bergman. När det gäller filmkritikens framtid är han hoppfull: många av hans kritikervänner har populära bloggar och för en filmhistoriker finns många jobb som att kommentera klassikerna på olika strömningstjänster eller besöka festivaler för olika uppdrag.

– Venedig var alltid lyckliga jaktmarker för Jörn, han kom till festivalen nästan varje år. Redan 1963 erhöll En söndag i september Opera Prima, festivalens debutantpris, och för hans följande film Att älska fick Harriet Andersson priset för bästa skådespelerska. Redan 1953 reste Jörn i Italien och träffade många av de neorealistiska regissörerna. Han blev god vän med Antonioni, hans och Ingmar Bergmans död berörde Jörn djupt, säger Cowie som själv är märkbart berörd av Donners död.

– Det var otroligt att han klarade sig så länge, med tanke på vad han gjorde åt sin kropp, men hans hemliga recept var fet fisk och Koskenkorva. Jag är en sådan människa som blev vän med många äldre personer som ung, och nu är så många av dem borta. Men jag har för avsikt att fortsätta skriva, jag älskar fortfarande att se på film, cykla och se på tennis.

Snart 82 år gammal har Peter Cowie både arbetskapaciteten och entusiasmen kvar. Uppenbarligen hör även kärlek till film till receptet för ett långt liv.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning