Utan spelglädje och kreativitet slutar JVM i ett stort fiasko

Jukka Rautakorpis unglejon är riktigt illa ute i VM efter att laget inlett turneringen med förluster mot Tjeckien och Danmark. Bild: Peter Mccabe

I Jukka Rautakorpis lag ser det inte ut att finnas utrymme för spelglädje, kreativitet eller självförtroende – tre av de viktigaste ingredienser i vilket lag som helst och speciellt då det handlar om juniorer.

Bara ett år efter att unglejonen firade VM-guld inför en euforisk hemmapublik är laget på väg mot ett av alla tiders bottennapp. Efter förlusterna mot Tjeckien och Danmark kommer Finland med stor sannolikhet att tvingas kvalspela för att inte degraderas till B-VM.

Det krävdes inte mer än två svaga insatser av unglejonen för att förvandla JVM till ett praktfiasko.

Men det beskyllande fingret ska inte i första hand riktas mot spelartruppen även om en stor del av killarna inte kommit upp till sin nivå. Det största ansvaret ligger hos tränarstaben och hos förbundet.

Om vi blickar tillbaka till VM på hemmaplan för ett år sedan är det två saker man minns bättre än något annat. Det ena är förstås stjärntrion Patrik Laine, Jesse Puljujärvi och Sebastian Aho och hur de dominerade i turneringen. Men förutom det stjärnspäckade anfallet fanns det en enorm glädje, en brinnande iver och vilja och en makalös stämning bland spelarna. De ville verkligen njuta av att visa upp sig och bjuda på sig själva. Varje match var en ny möjlighet och ingen motgång var så stor att man inte kunde se det som en chans och göra något positivt av situationen.

Tränaren Jukka Jalonen skapade en positiv och skapande atmosfär i och kring laget där kreativitet och glädje var ledorden och killarna stortrivdes med att få förverkliga sig själva på isen.

I Jukka Rautakorpis lag ser det inte ut att finnas utrymme för spelglädje, kreativitet eller självförtroende – tre av de viktigaste ingredienser i vilket lag som helst och speciellt då det handlar om juniorer.

Spelarna ser besvärade, obekväma och ångestfulla ut både på och utanför isen och man får inte känslan av att de njuter av VM i hockeyns hemland speciellt mycket.

I Rautakorpis landslag ser det mesta ut att handla om strikta taktiska ramar där tempot skruvas ner i stället för upp och där spelarna följer inlärda mönster i stället för att låta kreativiteten flöda.

I unglejonens två första matcher har laget otaliga gånger stannat upp bakom det egna målet, låtit motståndarna gruppera sig i mittzonen och sedan försökt genom inlärda mönster skapa något i offensiv väg. Det är säkert inte en helt dum idé då man ställs mot bättre lag. Men både Tjeckien och Danmark är lag Finland ska slå. Och båda är lag där speltempo och kreativitet kunde skapa övertag och målchanser.

Det är förstås orättvist att jämföra den här upplagan av unglejonen med fjolårets. I årets upplaga saknas de två toppkedjorna och offensiven är uppbyggd av vad man kunde kalla tredje- och fjärdekedjornas spelare. Guldlaget hade, förutom den magiska förstakedjan, också en stark tvåa med AHL-spelarna Mikko Rantanen och Kasperi Kapanen plus ligaspelaren Roope Hintz.

I matchen mot Danmark bestod Finlands toppkedjor av spelare från juniorligorna OHL, USHL, universitetsserien NCAA och två spelare med marginella ligaframgångar.

Men trots att laget saknar spetskompetens ska man slå lag av Danmarks kaliber tio gånger av tio – till och med då man har svagt målvaktsspel, bristfällig taktik och utebliven spelglädje. Finland har fem spelare (Miro Heiskanen, Eeli Tolvanen, Urho Vaakanainen, Kristian Vesalainen och Juuso Välimäki) som kan reserveras i NHL-draftens första omgång nästa sommar och två (Olli Juolevi och Henrik Borgström) som reserverades i somras. Det räcker till mer än väl.

Finland har vunnit två guld på de tre senaste turneringarna. Efter titlarna har förbundet av någon outgrundlig anledning valt att ersätta entusiastiska och inspirerande coachar med tränare av den äldre skolan. Hannu Jortikka var oinspirerad, oengagerad och butter och kunde inte skapa en vinnande atmosfär för två år sedan och turneringen tog slut med kvartsfinalförlust mot Sverige. Rautakorpi verkar ha lyckats döda kreativiteten och glädjen totalt i Kanada.

Ishockeyförbundet ser inte ut att ha någon linje eller logik i tränarvalen och man verkar inte värdera U20-tränarposten speciellt högt.

I stället för att noggrant överväga vem som bäst lämpar sig för att leda ett juniorlag, vilket skiljer sig en del från ett seniorlag, tar man den som blivit över efter att ligalagen valt sina tränare eller så anställer man något bekant namn på gamla meriter.

U20-landslaget borde ligga högt på förbundets prioritetslista och tränarposten för juniorlandslaget kan inte vara en belöning för "lång och förtjänstfull tjänst inom finländsk ishockey".

Efter halva gruppspelet är det lätt att dra slutsatsen att det här finländska laget inte kommer att vara med och kämpa om medaljerna efter årsskiftet. Matcherna mot Sverige och Schweiz handlar om två saker: Att återställa äran och undvika ett praktfiasko.

För att Finland ska undvika kvalspel krävs att man tar poäng av Sverige och sedan besegrar Schweiz. Uppgiften ser för tillfället övermäktig ut. Juniorkronorna är ett av turneringens bästa lag och i en helt annan klass än unglejonen och det enda som ens lite talar för finska poäng mot grannen från väst är att Sverigekamperna alltid är lite speciella och att de inte följer normala mönster.

Rautakorpi och Rauli Urama bakom bänken inger inte speciellt stort hopp eller förtroende inför Sverigematchen. Rautakorpis senaste sejour i U20-landslaget slutade i att Finland tvingades kvala för att undvika degradering och Urama var tränare för U18-laget som förlorade VM-kvartsfinalen mot Sverige med 0–10 för tre år sedan.

Att tränarteamet skulle få laget att spela avslappnat och hitta spelglädjen i det tuffa läget och se Sverigekampen som en möjlighet i stället för en måstematch känns inte realistiskt.

Det lär bli två eller tre ångestfyllda kvalmatcher som avslutar turneringen för unglejonens del den 2:a, 3:e och 5:e januari.

Filip Saxén Sportchef

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning