Fifas och Uefas signaler till damfotbollen andas inte 2018

VM-biljetten betyder inte särskilt mycket pengar för de svenska damerna.Bild: AP/Jonas Ekströmer/TT

Diskussionen om landslagsersättningar för i synnerhet damer har varit en het potatis en längre tid. De danska damerna har gått i bräschen för en sundare utveckling då danskorna i fjol ställde ultimatum till förbundet: Höj ersättningen eller klara er utan oss.

I Sverige har samma debatt också orsakat svallvågor då storstjärnor som Kosovare Asllani och Caroline Seger uttalat sig i kritiska och ironiska ordalag i riktning Svenska Fotbollsförbundet, Uefa och Fifa.

Det finska herrlandslaget tog under ledning av sympatiske kaptenen Tim Sparv ett beundransvärt beslut att sänka sina landslagsarvoden för att på så sätt lösgöra mera pengar för damerna att förhandla om. En fin gest som, om det får avsedd effekt, ger landslagsdamerna ett välkommet tillskott i den rätt magra kassan.

Några garantier för det finns ändå inte då Bollförbundet sagt att pengarna inte automatiskt är öronmärkta för damerna. Gör förbundet bort sig igen är en imageförlust 2.0 bara förnamnet. Det går säkert skjuta upp anskaffningen av fyra portabla telefaxer med något år utan att det omedelbart märks på Fifa-rankingen.

Den senaste stormen rasar än en gång i Danmark. Denna gång är det ändå inte damerna utan herrarna som stjäl rubrikerna. På plats i Danmark meddelade de danska storstjärnorna att de vägrar spela under rådande avtal med DBU. Då spelarna och förbundet inte kunde komma överens svarade DBU med att temporärt befria tränaren Åge Hareide från sina uppgifter då det enligt förbundet" inte kunde förutsättas att han leder ett lag han inte tagit ut".

Danmark möter Slovakien i en landskamp på onsdag kväll och på söndag väntar Wales i Nations League. Går man igenom den danska laguppställningen är det svårt att låta bli att dra på munnen lite.

Laget kryllar av storheter från Tarup-Paarup IF, BK Avarta och Jägersborg Boldklub. Det blev följden då interimcoachen John Jensen endast kunde ta ut spelare från den tredje serienivån eller lägre ner i seriesystemet samt spelare som inte spelat i landslaget förut.

DBU har visat upp en sällsynt förmåga att komma på kant med de allra flesta. I synnerhet då det gäller de aktiva landslagsspelarna. Först ute var damerna i fjol i en sällan skådad fars. Damerna, som till skillnad från herrarna där några är mångmiljonärer, betydligt fler miljonärer och resten herremän som gott kan kosta på sig en kostym av bästa märke varje vecka, lever under helt andra premisser som professionella eller halvprofessionella idrottsutövare

Utbud och efterfrågan dikterar naturligtvis villkoren för vilka pengar i synnerhet klubblag kan betala ut till sina spelare. Klubbar med rika ägare, börjar lyckligtvis finnas lite flera också på damsidan, hör till undantagen.

Herrarnas tv-avtal är astronomiska. Mängden spelskjortor och annat krams som säljs globalt sett smått ofattbar. Genomslagskraften är oerhörd och de som tjänar allra mest på det är spelare, tränare och agenter. Den utvecklingen är svår att ändra på. Marknaden har sin gång, så har det alltid varit.

Men då det gäller ärenden på förbundsnivå har DBU, Svenska Fotbollsförbundet, Bollförbundet, FA och många andra all orsak att känna stor skam. Uefa och Fifa är sedan två kapitel för sig.

Då Sverige för ett knappt år sedan kvalificerade sig för VM i Ryssland betalade Fifa ut över åtta miljoner euro i bonus till Svenska Fotbollsförbundet. Då Sverige avancera till kvartsfinal uppgick hela bonuskakan till cirka 14 miljoner euro.

Då de svenska damerna slog Danmark och säkrade en plats i Frankrike i sommar fick Svenska Bollförbundet noll euro. Går det bra för Blågult i VM kan det bli några hundratusen euro.

Också här spelar naturligtvis de gigantiska tv-avtalen in. Fotbolls-VM på herrsidan är en miljardbusiness. Dam-VM är det inte.

Ändå rimmar pengafördelningen sämre än en finsk tangoartist. Varken Fifa eller Uefa är organisationer som behöver vrida och vända på varje slant, långt därifrån.

Lillebror Uefa går i Fifas fotspår då det gäller damfotboll. I Champions League kan segrarlaget räkna med intäkter på runt 60 miljoner euro. På damsidan fick Lyon i våras 250 000 euro.

Här gäller samma devis om tv-avtal men en takorganisations ansvar måste i också ligga utanför rent ekonomiska ramar.

Fotboll är en global folkrörelse som också skall innefatta flickor och damer i alla åldrar. Vilka signaler sänder dessa missförhållanden ut? Knappat särskilt sporrande.

Om Uefa och Fifa gett alla pengar organisationerna under årens lopp förlorat genom mygel och i rättstvister till damfotbollen skulle denna diskussion vara överflödig år 2018. Men då oviljan att förändra strukturen kvarstår lär inte kritiken tystna. Och skall inte tystna.

På tal om Uefa förresten. Då organisationen nyligen ordnade en gala där man premierade de bästa dam- och herrspelarna solade sig fotbollsgräddan i Monaco. Alla utom damerna. På damsidan vann Pernille Harder från Danmark men hon kunde inte närvara då hennes Danmark samma dag spelade VM-kvalmatch mot Kroatien. En liten miss från Uefas sida och ytterligare ett bevis på att damfotboll av många inom organisationen uppenbarligen fortfarande ses som ett nödvändigt ont.

DBU verkar vara en organisation som delar mångas åsikt. Men också utan att känna till alla detaljer har jag lite svårt att ta de danska herrarnas parti i den eldfängda konflikten. Ingen av de danska landslagsspelarna är i behov av de extra tusenlappar de får för landslagsspel. Mera handlar det väl om en principiell maktkamp. En kamp där spelarna, ursäkta herrspelarna, aldrig verkar få nog av mera klirr och makt. Och det får man. Dag för dag, år för år.

Jag hoppas att de division 2-spelare och futsallirare som ställer upp mot Slovakien får pengarna i stället. För dem spelar det en roll. För Christian Eriksen motsvarar landslagsersättningen några timmars lön i Tottenham.

Jonas von Wendt Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33