Festliga spel för gallerierna? Reform vänder upp och ner på Helsingfors festspel

Bild: Wilfred Hildonen

Helsingfors festspel står potentiellt inför den största omvandlingen i festivalens historia, när staden fusionerar festspelen med strömmingsmarknaden, Lux Helsinki och en handfull andra jippon. Wilhelm Kvist synar reformen och berättar samtidigt varför årets festival får betraktas som ett bottennapp.

Helsingfors festspel söker ny vd. Och det är tveklöst en av de viktigaste rekryteringarna i festivalens historia. Kanske den viktigaste på tjugo år. Eller under alla femtio år som festivalen har ordnats.

För det är inte bara festspelen som den nya vd:n ska basa för, utan produktionen av alla kommunala storevenemang i Helsingfors. Allt från festivaler som festspelen och Lux Helsinki till punktinsatser som Helsingforsdagen, nyårsfirandet, veterandagen, det kinesiska nyåret och jippon som Tomasmarknaden och strömmingsmarknaden. Nästan allt förutom idrottsevenemangen.

Stiftelsen för Helsingforsveckan som svarat för festspelen ska döpas om till Evenemangsstiftelsen, stadgarna skall skrivas om och budgeten nästan fördubblas när man börjar producera evenemang för 1,5 miljoner åskådare årligen. Den egna personalstyrkan ska vara liten med ett tiotal fastanställda, men ska utökas efter behov. Gamla arbetstagare överförs till den nya apparaten men också nya tjänster instiftas. En av de synligaste förändringarna är att ledarskapet, som av hävd koncentrerats till en kombinerad konstnärlig ledare och verksamhetsledare, fördelas på två personer, en konstnärlig ledare och en vd.

Festspelens nästa konstnärliga ledare, Marko Ahtisaari, som redan börjat arbeta med 2019 års festival, rekryterades i våras genom en synnerligen rapp process. Av flera orsaker är rekryteringen av vd ännu mera avgörande, eftersom konstnärliga ledare kommer och går, efter att ha gett sitt allt under några år, medan verkställande direktörer består, så länge styrelsen dem förstår. Ibland hinner till och med styrelserna bytas ut snabbare än vd. Det är därför som cheferna inom förvaltningen sitter på så mycket makt, trots att de formellt inte svarar för den konstnärliga biten.

Enligt vd-platsannonsen som publicerades i början av augusti söker man nu en "förändringsledare", som förväntas utveckla verksamhetsformerna, knyta nya samarbetsavtal, hämta in nya intäkter. Personen ska ha ett gott hum om evenemangs- och kulturfältet inklusive konst, musik och stadskultur och ett omfattande nätverk i samhället, förmåga att säkerställa finansieringen, sköta förvaltningen och ekonomin och utveckla processer, leda personalen och samarbeta över gränserna.

Det är inga små krav. Därför är det på allt sätt kritiskt att rätt person rekryteras.

Potentiellt positiva effekter

Det finns potentiella fördelar med en dylik reform. I en ganska färglös rapport om stiftelsens roll som publicerades i våras talar man om att utveckla ett kunskapskluster för produktionen av stadskoncernens egna evenemang och professionalisera evenemangsproduktionen för att göra Helsingfors till en mera attraktiv kultur- och evenemangsstad.

I rapporten vimlar det av klyschor om evenemangens goda effekter på närmiljön och instrumentella effekter för trivseln och gemenskapen i staden, för det internationella anseendet, turismen, näringslivet.

Man kan fråga sig hur alla evenemang skall rymmas under samma tak, men enligt tjänstemännen och de förtroendevalda finns det helt goda skäl till att administrera evenemangen gemensamt: för att undvika dubbelarbete och stärka kunnandet inom den centraliserade organisationen.

Synergieffekter väntas uppstå när upphandlingen sköts centraliserat och kunnandet inom marknadsföring, kommunikation, medelinsamling och personalförvaltning koncentreras. Stiftelsen spås bli en kulturpolitisk maktutövare som skall ta i beaktande både invånarnas välfärd och kultur- och näringspolitiska intressen så att man tjänar hela staden i enlighet med stadens strategi.

Enligt rapporten välkomnas reformen med öppna armar av alla berörda parter, för de flesta verkar överens om att något måste göras. Efter att festspelen tuffat på med mer eller mindre oförändrat koncept i över tjugo år, sedan Esa-Pekka Salonens & co:s brakkalas 1995, vill man förnya formen.

Det som rapporten förtjänstfullt fäster vikt vid är styrelsens sammansättning och sakkunskap, så att medlemmarna i framtiden skulle ha djupgående kännedom om kulturlivet, evenemangsproduktion och marknadsföring, nyttiga nätverk inom näringslivet och samhälleliga påverkningsmöjligheter. Det skulle innebära att styrelsen inte enbart bestod av kommunalpolitiker (både invalda och sådana som blivit på stranden), utan de facto också experter, med kunskaper både inom konst och business.

Flera avigsidor

Men det finns också hotbilder eller direkta nackdelar. Den mest uppenbara handlar om evenemangens samexistens inom ramen för en och samma organisation, det vill säga om veterandagen och strömmingsmarknaden, Lux Helsinki och Helsingfors festspel på riktigt kan produceras av samma typer. Likställs evenemangen på sikt och börjar de tävla om samma resurser? Om Helsingfors festspel reduceras till ett stadsevenemang bland andra är det i och för sig kanske i linje med festivalens utveckling på senare år då man (generellt) har satsat mer på happenings för massorna än reella risktagningar med konstnärligt högklassiga produktioner. Man kan fråga sig om en fusion av det här slaget ligger i festspelens och publikens intresse.

Den snäva tidtabellen med vilken reformerna drivs igenom är inte heller helt genomtänkt. Helt i enlighet med konsultens schema inleddes rekryteringen av en ny konstnärlig ledare i våras så att den nya stiftelsen kunde inleda verksamheten 2019. Men beslutsfattarna visade i samma veva sin inkompetens, när man inte beaktade att konstnärliga ledare i regel rekryteras långt tidigare. För trots att hjulen snurrar allt snabbare på alla områden i samhället är de största stjärnornas kalendrar, speciellt inom den klassiska musikvärlden, alltjämt fyllda flera år i förväg, vilket gör att man hur som helst var alltför sent ute för att locka några riktigt tunga namn eller celebra gäster. Då hjälper det föga om man inom organisationen har haft preliminära planer för kommande år; de kommer ändå aldrig att bli en del av en övergripande konstnärlig vision om de inte härstammar från den konstnärliga ledaren.

Missförstå mig icke. Själv tror jag Marko Ahtisaaris två år som festspelskurator kan bli helt roliga och stimulerande, om man beaktar hans många meriter som är så mångsidiga att han lika gärna kunde verka som vd. Men det är anmärkningsvärt att han engageras på deltid. I rapporten står det att arbetsinsatsen för festspelens konstnärliga ledning "troligtvis inte motsvarar ett årsverke". Det är ett konstigt antagande, som troligtvis bottnar i att den nuvarande konstnärliga ledaren också har varit administrativ ledare och på något sätt klarat den biten. Det betyder inte att det konstnärliga ledarskapet nödvändigtvis har varit bra eller skötts med tillräckliga resurser. Trots att konstnärliga ledare ofta kan ha många järn i elden och till synes agera inom flera organisationer på deltid kan de ofta också använda all sin tillgängliga tid till den konstnärliga planeringen. Mot bakgrund av att festspelen åtminstone hittills har velat framstå som en stor festival med många programpunkter är det minst sagt intressant att Ahtisaari engagerades bara 75-procentigt. Enda möjligheten är att man vill komma billigare undan.

Överlag är det slående i hur liten utsträckning reformen handlar om innehållet. Det har sagts att en kritisk faktor för evenemangens framgång är att de har ett trovärdigt, kuraterat innehåll. Men den här reformen utgår på inget vis från innehållet, tvärtom är perspektivet i högsta grad administrationens. Hur annars förklara giftermålet mellan så disparata evenemang som festspelen och strömmingsmarknaden?

Generiskt kunnande

En av de administrativa utmaningarna inom festspelsorganisationen har varit att arbetet har varit väldigt säsongsintensivt, så att man halva året har arbetat på lågvarv och andra halvan på högvarv. Den arbetsbördan vill man jämna ut genom att sysselsätta organisationen jämnare året om.

I den nuvarande styrelsen, som arbetar under ledning av riksdagsledamoten och stadsfullmäktigeledamoten Juhana Vartiainen (Saml), understryker man att det inom organisationen finns ett generiskt kunnande om evenemangsproduktion, som kommer till användning oberoende av om man producerar stora publikevenemang eller kammarmusikkonserter.

Problemet är bara att det inte längre finns några kammarmusikkonserter att producera. Inte en enda faktiskt. Vilket leder oss till nästa problemställning om festspelens förfall, speciellt visavi den klassiska musiken.

Magert utbud

Festspelen, som länge var flaggskeppet på det klassiska festivalfältet, hade ännu vid ingången av 2010-talet ett digert utbud av klassisk musik, med bland annat kör- och nutida musik, hemkonserter, kammarmusikkonserter, symfonikonserter, orkestergästspel, pianorecitaler och sångarbesök med både spirande och erkänt stora stjärnor. Evenemangen räknades alltid i tiotal och festivalen var ett ymnighetshorn. Evenemangens antal har i och för sig hållits på en rätt konstant nivå, men solo- och liedrecitalerna liksom kör- och kvartettkonserterna har nästan helt fallit bort.

Det är ju inte så att Helsingfors direkt skulle sakna konserter inom dessa genrer – en hel del görs varje vecka – men likafullt skulle det krävas mera kvalitativa satsningar också inom dessa genrer. Och det är här som festspelen har intagit en i det närmaste retirerad position, i stället för att agera i spetsen.

Årets utbud av klassisk musik är – speciellt räknat i antalet evenemang – ett bottennapp med bara fem konserter, av vilka tre har uppkommit i nära samarbete med institutioner som också annars är aktiva i Helsingfors: HSO, RSO och Nationaloperan. I de här fallen är det svårt att se något som helst avtryck av en gemensam konstnärlig vision; det är snarare som om festspelen har agerat katalysator för institutionernas initiativ. HSO får den behövliga tilläggsfinansieringen för att framföra Bernd Alois Zimmermanns Cellokonsert med Tero Saarinens koreografi, som premiärvisades i Los Angeles i början av året. Nationaloperan fick sin Esa-Pekka Salonen-konsert och RSO får festspelen att stå för fiolerna i den dyraste av alla Mahlers symfonier, åttan, som inleder orkesterns Mahlercykel nästa säsong.

Lägg därtill Freiburgs barockorkesters besök och ett nytt orgelverk av Kimmo Pohjonen (som figurerat flera gånger tidigare på festspelen) och det klassiska utbudet är komplett. Fem konserter på två och en halv vecka. Alltmedan man i festivaltältet på Tokoistranden ordnar program under arton kvällar i rad.

Visavi den klassiska musiken börjar festspelen allt mera likna en investeringsfond, som möjliggör ekonomiska satsningar utan egen konstnärlig profil. Då kan man fråga sig för vilka ändamål festivalen ordnas. Det är lätt att säga att man visst satsar också på marginellare musikgenrer när man förverkligar evenemang för "bara" 1 700 personer på Musikhuset i jämförelse med de 50 000 som varje år deltar i konstens natt. Men finns det plats för konstnärligt högklassiga satsningar, som är så kvalitativa att de försvarar sin plats fastän bara tio personer skulle se dem? Satsningar i marginalen, vars främsta existensberättigande är att de i längden potentiellt skall kunna tillföra något till mainstreamen?

Att det klassiska musikutbudet har skurits ner kraftigt skall kanske inte läggas enbart verksamhetsledaren Topi Lehtipuu till last. Det kan lika bra härledas till det som hans föregångare Erik Söderblom många gånger poängterade: att hela festspelsorganisationen är så insnärjd i diverse samarbetsavtal att den har varit mer eller mindre omöjlig att förnya inifrån. Allt hänger också ihop med generellt stigande produktionskostnader och stigande kostnader för säkerhetsarrangemang. Om medlen som står till buds inte ökar, sker kostnadsökningen i sista hand på innehållets bekostnad. Rädslan för att den nya stiftelsen underresurseras och att medlen inte räcker till för verksamheten är en av de största farhågorna hos aktörerna, vilket kanske säger något om de begränsade resurserna med vilka evenemangen hittills har producerats.

Men det handlar också om prioriteringar. Festspelen har till exempel gått i bräschen för att hämta dyra utländska orkestrar till Helsingfors, ett linjeval som var högst försvarbart när Musikhuset var nytt; det var självklart att musiklivet behövde vitaliseras och att publiken och våra egna orkestrar behövde höra internationellt renommerade kolleger i den egna salen för att kunna positionera sig internationellt. Men om gästspelen inte kan förverkligas med en större andel privata medel kan man fråga sig om det är värt att offra största delen av produktionsbudgeten för att höra en orkester från en världsarena en kväll i Helsingfors.

Strategin att satsa på mera påkostade evenemang har varit förståelig i en situation där flera mindre aktörer hela tiden växer fram. Men det förefaller samtidigt som om festspelen, genom att bara satsa på stora påkostade evenemang, har tappat en väsentlig del av sin identitet.

I konsultrapporten nämns som en av de stora fördelarna för den nya evenemangsstiftelsen möjligheten börja med rent bord. Om det lyckas, och om det för något gott med sig, återstår att se.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00