Femton minuter av intensiv nervositet

RSO och Musikhusets kör med syskonen Rusanen som solister gjorde väl i från sig i framförandet av Joonas Kokkonens rekviem under RSO:s självständighetsdagskonsert.Bild: HBL

Sebastian Hillis Snap Music, som uruppfördes av RSO på självständighetsdagen, söker sin skepnad men håller lyssnaren i ett järngrepp.

Radions symfoniorkester

Dirigent Hannu Lintu. Musikhusets kör, instudering Jani Sivén. Kokkonen, Hilli, Sibelius. Musikhuset 6.12.

Den som slår upp engelskans "snap" i en ordbok stöter genast på en myriad av betydelser, bland annat nafsa, snappa, hugga, fräsa, knäppa, knäppa till, gå av, bryta itu... Uppemot nittio innebörder räknar tonsättaren med, men det är av allt att döma mångtydigheten som har inspirerat 28-åriga Sebastian Hilli allra mest i utformningen av det nya orkesterverket som uruppfördes av RSO på självständighetsdagen.

Det är egentligen rätt fascinerande att iaktta hur detta ena begrepp – som är så beskrivande för vår tids postmodernistiskt snuttifierade snapchattande, whatsappande, twittrande och instagrammande – präglar verket. Begreppet skall absolut inte uppfattas som "utommusikaliskt" eller påklistrat, för det beskriver i ett nötskal hela verkets väsen som är penetrerat och impregnerat av "snap".

Femtonminutersverket är alltså, trots sitt fragmentariska väsen, rätt sammanhängande: Det är snabba ryck som gäller och ständigt växlande stämningar. Somliga element sammanförs längs styckets gång, men inte alla – det är som om tonsättaren ville att skärvor blev kvar liggande på golvet utan att plockas upp och integreras i en organisk helhet. Skärvorna som Hilli lämnar efter sig skimrar i mångahanda färger, men mest exotisk känns måhända trumpetjazzen med hihatten som flimrar förbi på ett par ställen. Andra spillror får nya funktioner i en kollageliknande kontext. I det här avseendet kan jag se hur Snap Music naturligt placerar sig i den finländska (2000-tals)kompositionstraditionen där man nog kan operera med huvudsakligen modernistiska tekniker, men utan modernismens strikta krav på enhetlighet.

Av öppningstakterna får jag intrycket att Hilli först vill bjuda på en liknande festlig virvelvind som Lotta Wennäkoski i femminutershiten Flounce. När det första snittet infaller huggs musiken av lika abrupt som hos Lutoslawski. En maximalt dämpad klangmatta följer, och när slagverkaren drämmer till med ett rappt slag är effekten så överraskande att pensionären framför mig hoppar till i bänkraden. "Nervöst" är en anvisning som återkommer hos Hilli, och följaktligen blir det en del filande upp och ner, ibland i bergochdalbana i ytterst korta sekvenser – tankarna går till Hillis elva år äldre kollega, Sampo Haapamäki (också han Gaudeamusprisvinnare) som kan ge prov på likadan frenesi. Som finast blir Snap Music mot slutet, när intensiteten och klangmassorna är som allra störst och Hilli ändå lyckas påföra en melodi genom trumpeterna som lägger sig flata över den enorma orkestermassan. Skickligt orkestrerat.

Ytterligare en jämförelse låter sig göras – till Sibelius En Saga, medryckande och poetiskt i sitt berättande, men uppenbart ett ungdomsverk och inte alls lika enhetligt och helgjutet som tonsättarens sista kompositioner. Hillis Snap kan inte kallas formlöst, men stycket söker sin skepnad och ändrar både form och karaktär under vägen, samtidigt som det håller lyssnaren i ett järngrepp.

Traditionsenligt koncept

Som helhet kan man absolut inte beskylla konserten för formlöshet. Tvärtom följde man till punkt och pricka den liturgi för självständighetsfirandet som man utformat sedan några år tillbaka. Förutom att man gav ett betydande inhemskt uruppförande spelades äldre inhemsk musik av en tonsättare som var betydligt mera på tapeten för trettio år sedan. Givetvis medverkade också nationalklenoden, förutan vilken det förefaller omöjligt att ordna en självständighetsdagskonsert. Och med tanke på att det hör till självständighetsfirandet att tänka tillbaka på alla som har offrat sina liv för landet och nationen, var också döden närvarande, denna gång i form av ett rekviem. Kanske inte precis muntert, men förståeligt.

Joonas Kokkonens själamässa, skriven till minne av hustrun Maija, är ett oortodoxt verk i nio satser. Antti Häyrynen får till ett par lyckade formuleringar i sin programbladstext när han bland annat noterar hur Kokkonens själamässa präglas av "måttfulla tempon och återhållsamma kontraster". Det stämmer mer än väl. I Tractus-satsen har tonsättaren infogat ett par tuffa dissonanser och i ett par satser växlar taktarterna, men i övrigt förflyter själamässan på med jämnt lunk och i nästsista In Paradisum skriver Kokkonen till och med himmelsk musik. För mig blev den stora behållningen körens gedigna insats, Johanna Rusanen-Kartanos sköna pianissimon (dem skulle man gärna höra mera av) och brodern Ville Rusanens dramatiska framtoning (jag föredrar honom i den här rollen framom Fantomen).

Att RSO-musikerna känner Sibelius som sina egna fickor är föga överraskande. Icke desto mindre var det välgörande att iaktta självsäkerheten med vilken tredje symfonin i gudomlig C-dur framställdes. Den andra av Häyrynens lyckade formuleringar handlade om de "studsande rytmiska flisorna" i inledningen av tredje satsen. Dessa var särskilt roliga att iaktta den här dagen.

Rättad 9.12 klockan 12.32: Hillis verk heter Snap Music, inte Snap så som det felaktigt angavs.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24