Feministiska placeringsråd?

"Och vilka är de politiska och strukturella implikationerna av att vi allt mer förvandlas till individuella aktörer på finansmarknaden? Vad händer med välfärdsstaten?"

Helsingin Sanomats kolumnist Merja Mähkä skrev i våras en kolumn (2.5) där hon förklarar att det är en feministisk gärning att ägna sig åt aktiesparande. Hon menar att kvinnor nu har nått ett relativt ekonomiskt oberoende, med egna pengar och det "egna rum" som Virginia Woolf efterlyste. Tyvärr har de ännu inte lärt sig ta fullt ekonomiskt ansvar: alltför ofta rinner pengarna i väg, till exempel på en köksrenovering, i stället för att placeras förnuftigt med tanke på framtiden. "Frihet nås med förmögenhet, inte med inredning".

Resonemanget påminner på ett intressant sätt om när den svenska författaren och litteraturvetaren Nina Björk för flera år sedan kallade inredningsdrömmar för "skitdrömmar". För henne hade påståendet förstås andra politiska förtecken, drömmen om ett nytt köksbord är något som förleder uppmärksamheten från verkligt viktiga frågor: klimatförändring, sociala orättvisor, humanitära katastrofer. Att drömma om ett placeringskapital skulle förstås ur den synvinkeln vara lika frivolt som att byta stående överskåp mot liggande.

Feministiskt sett är det något grumligt med att framställa just inredning som symbolen för dåliga prioriteringar. En person som renoverar sitt kök för att hålla lägenheten i gott skick och bevara dess värde är förnuftig och bortom kritik. En kvinna, som gör det med drömmar om stilfulla söndagsbruncher, är potentiellt löjlig just för att hon drömmer. Hon är passiv, njutningslysten, lockad av glansiga inredningsbilder och reklam. Hon är varuhusens förhäxade flanör.

När vi som kapabla kvinnor och feminister bryskt tar avstånd från den här passiva konsumenten har vi redan accepterat en del av argumentet för det som presenteras i positiv kontrast. Nu är jag inte alls orolig för Björks resonemang. Det skavde lite att hennes ordval spelade på de här associationerna och motsättningarna, men jag ser ingen större risk med det hon förespråkar: utåtriktat engagemang, gemensamt ansvar.

Mähkäs fall är mera komplicerat. Jag attraheras själv av den protestantiska etik som hon på ytan representerar: att dra ner på konsumtionen, lägga undan, trygga framtiden. De flesta blir inga storkapitalister på sådant, men många blir skuldfria före pensionen, deras barn har kanske handpenning för den första bostaden och behöver de något så kan de skaffa det. En viss frihet. Tanken går också ohjälpligen till efterkrigsgenerationens mytiska flit och anspråkslöshet. Inte ens strumpor köpte man i onödan, och lever och njure var bra mat. Man redde sig, till skillnad från nu, när det ska vara nytt från H&M hela tiden och resor till Thailand, och nya kök.

Men det finns ingen återgång. Vi kan inte åka tillbaka till 50-talet och inte heller till den barndom (80-tal?) då Mähkäs far köpte aktier i "fina traditionella finska bolag" (HS 23.2) åt sin dotter. Att placera sina pengar förnuftigt är förstås ekonomiskt det förnuftigaste man kan göra. Men varför behöver man säga det?

Vad skribenter som Mähkä egentligen gör är att mjuka upp gemene man för ett systemskifte som redan har pågått ett bra tag. En samhällsvetenskaplig fackterm för skiftet är finansialisering. Ordet har flera besläktade innebörder, men avser i stort en utveckling där finansmarknadens andel av och betydelse för ekonomin växer.

Finansmarknadens relativa storlek skulle kanske i princip inte behöva ha så stor inverkan på hur människor tänker på sin privatekonomi. Men utvecklingen har åtföljts av ett ideologiskt systemskifte, där man allt mer betraktar den enskilda medborgaren som en finansiell marknadsaktör. Man ska inte längre nöja sig med att jobba och kanske betala av sin bostad. Man ska också aktivt ta finansiellt ansvar genom privata pensionslösningar, försäkringar och maximerad avkastning på sina besparingar. Vi ska inte lita på kollektiva lösningar.

Ett uppenbart problem med ansvarsförskjutningen är att de allra flesta inte har någon som helst aning om vad de ger sig in på. Bankfolk och ekonomiskribenter intygar att vem som helst kan börja aktiespara: det är bara att lägga in en hundring i månaden. Men vad händer med den hundringen medan den ger sin önskade avkastning? Och vad händer om den inte gör det?

De senaste åren har finska medier uppmärksammat flera fall där äldre människor har blivit skinnade av placeringsrådgivare som gett sina råd med tanke på de egna arvodena snarare än kundens bästa. Jag har själv, som många andra, underliga erfarenheter av bankernas rådgivning. En gång var det en banktjänsteman som mer eller mindre sa att jag var dum i huvudet när jag inte gick med på att placera det arbetsstipendium på 20 000 som dykt upp på mitt konto. Jag undrar om hon visste vad ett arbetsstipendium är. En annan gång var det en som aggressivt men felaktigt lät förstå att jag inte kunde få ett redan överenskommet bolån om jag inte samtidigt gick med på ett placeringsprogram hos dem.

Om det var arbetsgivarens resultatkrav eller personliga arvoden som spelade in här vet jag inte, men med den typen av erfarenheter är det svårt att se bankerna som en pålitlig kunskapsresurs för småsparare. Ofta fungerar de säkert alldeles bra. Men handlar det verkligen om ökad ekonomisk autonomi när man sätter sin framtid i händerna på en bank?

Om finansiell läskunnighet håller på att bli en sådan grundläggande medborgarfärdighet borde den kanske läras ut i skolan. Eller skulle den kunskap som lätt kan förmedlas till alla ändå vara för ytlig för att hjälpa folk att ta rationella beslut ur privatekonomisk eller placeringsetisk synvinkel? Och vilka är de politiska och strukturella implikationerna av att vi allt mer förvandlas till individuella aktörer på finansmarknaden? Vad händer med välfärdsstaten? Hur påverkas olika gruppers ekonomiska förutsättningar och inbördes maktförhållanden?

Mähkä är inte den enda som på senare tid har sett en feministisk potential i aktiesparande. Men innan vi gör det till en del av vår feministiska strategi behöver vi tänka riktigt noga på den här typen av frågor.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning