Feminism som partipolitik

Under de senaste 13 åren har Fi visat att en feministisk analys behövs på alla politiska områden.

Jag och många andra är besvikna över att valresultatet inte blev bättre för Feministiskt Initiativ (Fi) i det svenska riksdagsvalet för en månad sedan. Det skulle vara spännande att se vad det kan göra med det utrymme ett riksdagsparti får. När partiet blev offentligt 2005 hade jag just börjat studera kvinnovetenskap på universitet och delade många andra feministers skepticism till om en så bred rörelse som feminism verkligen skulle må bra av att vara partipolitik. Men under de senaste 13 åren har Fi visat både att en feministisk analys behövs på alla politiska områden och att den feministiska debatten mår bra av att kontinuerligt utmanas av realpolitik. De har också bidragit till att feminism blivit en del av den politiska retoriken i Sverige.

Inför årets riksdagsval fanns det mycket som borde gett Fi medvind. Den rikssvenska ungdomsbarometern visade i våras att den vanligaste identiteten för unga kvinnor mellan 15–24 år är att de uppfattar sig själva som feminister, metoo hade visat att det finns ett stöd och intresse för i alla fall en stor feministisk fråga och Fi hade upprätthållit sitt långa och metodiskt arbete på fältet som gett dem så bra resultat i förra valet. I flera kommuner gav deras arbete nu också resultat, men den stora vinsten uteblev.

En avgörande orsak att valresultatet inte blev så bra är så klart pengabristen och den tillhörande bristen på synlighet. Medierna var klart mindre intresserade av partiet i det här valet än i det förra. Skulle Gudrun Schyman ha varit med i partiledardebatterna skulle partiet med all säkerhet fått flera röster än de fick nu. Därtill kommer att andra partier allt mer nämner ord som feminism och jämställdhet, vilket kan ge bilden av att behovet av ett feministiskt parti inte är så stort. Att feminism allt starkare tolkas som en identitet är inte nödvändigtvis bra för den feministiska politiken eftersom det då kan verka som att ifall en politiker identifierar sig själv som feminist skulle den politik hen driver automatiskt vara feministisk. Det behöver den givetvis inte vara. Men det är knappast hela orsaken bakom valresultatet, någon förklaring måste finnas i hur feminister prioriterar just nu.

Den ekonomiska politiken splittrar feminister sedan länge, Fi har försökt att ena dem, vilket delvis fungerar eftersom många frågor kan ena feminister utan att man (ytligt sett) behöver förhandla om fördelningspolitik – som till exempel antirasism, mäns våld mot kvinnor och representationsfrågor. Men det här fungerar bara till en viss gräns och Fi har tydligt positionerat sig till vänster i ekonomiska frågor. Frågan är ändå om de varit tillräckligt tydliga med det. Att vänsterpartiet gick framåt kan vara ett tecken på att feminister ser fördelningspolitiken som den viktigaste rättvisefrågan och att det här missgynnat Fi, mera på grund av en image utanför vänster–höger-skalan än på grund av den faktiska politik de driver.

Nina Nyman Doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning