Feminism för allas bästa, men hur?

Från kritik av heterotvåsamhet till feministiskt självförsvar och vänskapens lov. Den feministiska tidskriften Astra fyller 100 år och ger ut en jubileumsantologi.

Denna framtid är vår. Astra 100 år.

Red. Nina Nyman, Nina Grönlund

Förlaget M 2018

Att recensera en antologi med 13 texter och 12 bildinslag så att alla görs rättvisa är omöjligt. Därför kommer den här texten mera att handla om att säga emot, mindre om att referera och hålla med. Där följer jag Monika Fagerholms råd i en av texterna: "Men reagera [...] Bara inte tig och nig och snörp på näsan!" Jag snörper inte, men invändningar har jag.

I förordet betonas det visionära och fria greppet i antologin, rätten att drömma bortom det "rimliga" i bemärkelsen "inga krav på att visa hur reformerna ska finansieras. " Det här är en fördel och en nackdel, för det leder till att vi får läsa väldigt mycket om känslor och utopisk inspiration men väldigt lite om pengar i bemärkelsen socialpolitisk realia.

Heteronormen

På spaning efter den rätta känslan leds vi redan i det första bidraget, Ylva Pereras "Jag älskar dig, men så får man väl inte längre säga", en fundersam och självrannsakande text om huruvida man kan bekämpa en förtryckande norm samtidigt som man av kärlek valt ett liv som passar perfekt inom den. Emedan:

"Hur normkritiska vi än känner oss inordnar sig vårt förhållande i den förtryckande heteronormens struktur och det kan vi inte komma undan."

Och den som inordnar sig, den bygger upp och förstärker, det är problemet. Men vad är det som egentligen är så fel med den normen, förutom att den inte passar alla? Perera är inte den enda skribenten som kör på autopilot här i en svepande kritik av det liv hon – alldeles med rätta – inte vill se som ett påbud:

"Överhuvudtaget att som kvinna i dag ha en tvåsam, monogam relation till en man (...) känns faktiskt svårt att motivera, rent ideologiskt och intellektuellt. Det räcker att titta på statistiken över kvinnors mående i den typen av relationer eller på det strukturella förtryck och skambeläggande som samhället fortsättningsvis utövar mot alla som inte lever i den typen av relationer, för att på feministiskt förnuftiga grunder slå fast att en annan väg än heterotvåsamheten är att föredra. För allas bästa."

Det låter sig sägas, men finns det entydig statistik som visar att monogama heteropar och kärnfamiljer är dåliga miljöer för kvinnor och barn? (Perera hänvisar till Mian Lodalens&Matilda Tudor: Liten handbok i konsten att bli lesbisk.) Är det faktiskt "för allas bästa" att nedmontera heterotvåsamheten, och i så fall hur? Om vi alltså skall analysera konkreta samhällsföreteelser och hänvisa till just statistik? Inte heller Suzanne Brøgger i 70-talstappning, citerad och eftertryckligt kursiverad av Nina Nyman, låter helt trovärdig i mina öron när hon hävdar att "kärnfamiljen i sig själv är det mest barnfientliga någon civilisation hittills har kunnat prestera."

Den amerikanska radikalfeministen Valerie Solanas (1936-1988) som Perera hänvisar till tror jag inte har så mycket konkret att erbjuda här, lika lite som Märta Tikkanens beskrivning av 70-talsäktenskapet med en alkoholiserad konstnär i dag är en representativ bild av tvåsamheten. De må vara inspirerande och hälsosamt utmanande i sin känsloutlevelse – och mäktiga monument över tidigare generationers kamp – men dåliga belägg för att heterosexualitet och kärnfamilj per definition måste vara patriarkala, hegemoniska konstruktioner. För måste de det? Emotionellt? Och ekonomiskt?

Frågar man till exempel en forskare som Anna Rotkirch, är den heterosexuella kärnfamiljen inte alls entydigt dålig för kvinnor och barn, många kvinnor önskar sig just den och trivs med den. (Se Kommentaren här intill)

Men hur acceptera att det finns en statistisk norm, i bemärkelsen majoritet, samtidigt som man bekämpar dess potential att diskriminera dem som inte inordnar sig?

Att den statistiska normen – blotta flertalet, majoriteten – moraliskt föredras och juridisk/ekonomiskt gynnas på bekostnad av mindretalet, det normavvikande, är nämligen ett stort problem. Om majoriteten av en viss population föredrar stabila, monogama heteroförhållanden behöver därav inte följa att de som inte gör det förföljs – fast det dessvärre ofta är så i förfärande grad i de populistiska högerpatriarkernas mörknande Europa. Hur utöva vettig normkritik? Om det nu inte går genom att bevisa att den kritiserade normen i sig bringar olycka?

"Som heterokodat par hjälper man inte världen genom att gå runt och känna skam, men nog genom att leva så kärleksfullt man kan, och aktivt arbeta för att ens privilegier skall bli tillgängliga för alla," konstaterar också Perera. Att det finns bekräftande kulturella och konstnärliga avbilder att spegla sig i är en viktig sak, och vi skall oförtrutet arbeta för inkluderande i stället för exkluderande strukturer. Men för mig hade hon gärna kunnat gå lite mera in på vilka privilegier det handlar om konkret, juridiskt och ekonomiskt.

Den nya moderskapslagen som underlättar varianten tvåmödrafamilj för lesbiska par – revolutionären Valerie Solanas skulle ha hånskrattat, men jag tror att de farliga krafterna i samhället måste pareras med lika mycket taktisk revisionism som revolutionär utopism. Alla dessa förbannat trassliga små FPA-reformer, den obegripliga social- och hälsovårdsreformen och attackerna mot fackrörelsen – vilka boendeformer, vilka kärleksformer, vilka omvårdnadsformer gynnar de och vilka mobbar de ut? Djävulen bor fortfarande i de konkreta detaljerna därute i samhället lika mycket som i den felaktiga känslan av kärlek.

De här invändningarna gör inte Pereras essä mindre läsvärd, för hennes tematisering av kärleken på tvärs med ideologin, och undersökningen av kärlekens skrämmande exklusiva/exkluderande potential är intelligent och intressant.

Graviditetsfobi + oskyddat sex

En annan text som är stilistiskt inspirerad och djupt provocerande, och som sannerligen inte leder läsaren vid handen till någon rimlig konklusion, är Ida Kronholms "Fruktbarhetens förtryck". Den är en krängande (JA! NEJ!) kaosgalopp genom lustens (här: oskyddad sex bortom rationalitetens gräns=den stora njutningen) och fortplantningsångestens landskap. En uttrycksfull gestaltning av hur omöjligt det är att på förhand se hur hedonismen i den sexuella njutningen kan höra ihop med något så skrämmande och egendomligt som en graviditet. Texten blommar ut i dels skräckscenarier kring förlossningsskador, dels knäppa idéer om graviditetslaboratorier, och skuttar sedan andfått tillbaka från dem.

Det är säkert ingen tröst om jag påstår att många (kvinnor) nog inser hur det hela hör ihop efteråt, när hela kroppsuppfattningen förändrats av förlossning och/eller genom åldrande, skavanker, sjukdom – insikten om hela systemets kreaturliga sårbarhet och dödlighet. Då infinner sig en annan syn på biologin, vågar jag lova, med eller utan graviditet. (Hur det här ser ut för män kan jag inte gissa, det enda oönskade de kan ådra sig, sin kropp, genom oskyddat sex är ju veneriska sjukdomar ). Eller om jag påminner om att aldrig i historien, någonstans i världen, har unga kvinnor haft så lätt att säga nej till graviditet som just nu (tillsvidare!) just här i Norden?

Textens andra stämma, kvinnan i New Delhi som hyr ut sin livmoder åt ett schweiziskt par, är en intressant kontrapunkt men inte gestaltad lika starkt och inlevelsefullt som det "jag" som har lågstadiet i Jomala och filminspelning i Stockholm som geografiska referenser.

Jämsides med det här kan man lägga Ellen Strömbergs text "Till min dotter, om du finns" om en drömd, önskad dotter. Hon uttrycket längtan efter att både äga och ge – egoismen och altruismens som går hand i hand i drömmen om barn.

På många sätt samtalar bokens texter med varandra, och de är inte alltid sams, vilket gör den både krävande och infallsrik att läsa.

Självförsvar och vänskap

Helt annorlunda stämningar frammanas till exempel i Johanna Bruuns intervju med feministveteranen Sunniva Drake och i Monika Fagerholms lovsång till några kvinnliga litterära frändskaper.

Drakes syn på feministiskt självförsvar är uppfordrande på ett gammaldags (70-talistiskt) vis: "Det handlar minimalt om teknik och är i första hand ett förhållningssätt. Man måste ta ställning, positionera sig på ett visst sätt och avstå från offerrollen. Man måste ta initiativ och kunna bedöma situationer man aldrig tänkt att man skulle hamna i." Det räcker inte, men "det är viktigt att veta att du har gjort ditt bästa, att du försökt försvara dig."

Fagerholm för sin del skriver i "Feministisk agenda. En bildningsresa" om Pippi Långstrump (som en reaktion på andra världskrigets bestialitet, ett handlingsprogram och inte en psykologisk relationsmodell), om den amerikanska författaren Kathy Ackers (1948-1997) verk – och om en betydelseful väninna, förlagsredaktören Silja Hiidenheimo (1961-2015). Här handlar det om bildningsgång, den intellektuella vänskapen, hur man tillsammans med andra lär sig känna, tala, debattera och tänka bättre. En mera konkret bild av gemenskap, av varför människor behöver varandra (för att inte bli korkade!) än många andra av antologins utsagor om nödvändigheten av kollektivism, gemenskap, vänskap, kärlek. Många talar om den, men så här ser den alltså ut!

Nina Nymans text "Att baby-proofa feminismen" är en av samlingens mest radikala och kontroversiella (om feminismens potentiella förakt för barn), men för den hänvisar jag till intervjun med henne i söndagens HBL.

I namn av den orättvisa jag skrev om i början kan jag här inte mer än räkna upp vilka andra som bidragit med texter: Hannah Lutz, teaterensemblen Blaue Frau, Mia Franck, Ebba Witt-Brattström, Lina Bonde, kollektivet Qvintetten och Birgitta Boucht. För bilderna står Ulla Donner, Anna Salmi, Taika Mannila, Nayab Ikram, Linn Henrichson, Taru Happonen, Milena Huhta, Edith Hammar, Eevi Rutanen, Nina Grönlund, Vanessa Forstén och Sten Snickars.

Läs också Pia Ingströms kommentar: Hur var det nu med den hemska kärnfamiljen?

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00