Fem minuter på en bensinmack

HBL:s medarbetare i Washington, Juri von Bonsdorff, tankar bilen och får sig samtidigt en läxa i medmänsklighet.

Det hände häromkvällen när jag körde hem från jobbet. Mörkret hade lagt sig över den blänkande asfalten som nyss fått en rejäl åskskur över sig. När jag bromsade in vid trafikljusen märkte jag att bensinlampan börjat lysa. Jag svängde in på första bästa mack för att tanka.

– Bro! Har du en slant att slänga, hör jag någon fråga när jag stiger ut ur bilen för att sätta in bankkortet i automaten.

– Sorry. Har ingen cash, kontrar jag nonchalant.

Men jag är inte helt ärlig. Det kan hända att det ligger någon skrynklig dollarsedel i mittenkonsolen, men jag är på dåligt humör och tänker inte baxa mig in i bilen igen för att leta. Det är dessutom långt till avlöningsdagen och räkningarna är obetalda.

Jag känner mig inte speciellt god, så där som människa, men jag lyckas skjuta undan det dåliga samvetet och petar in slangens munstycke i tanken.

Några gallon senare hör jag plötsligt en ny röst bakom mig.

– Jag har inte cash, men vad vill du ha? Jag går in och betalar med kort.

Mannen som bad mig om en slant har ställt samma fråga till följande trafikant och den här gången har han bättre lycka. Jag känner ett sting i mitt hjärta. Den nya trafikanten låter lite irriterad också, men han har ändå varit stor nog att erbjuda sig att köpa en semla åt den hungriga mannen.

När jag tankat färdigt sätter jag mig i bilen och plågas av den obarmhärtigt tydliga jämförelsen mellan storleken på mitt och den barmhärtiga samaritens hjärta. Jag suckar och letar i mittenkonsolen men hittar inga sedlar, endast två oöppnade askar russin. Jag ser min chans att göra bot och skaka av mig syndens obehagliga smuts. Jag river snabbt båda askarna med mig och stiger ut ur bilen.

– Hej, vill du ha de här? Det är russin.

Mannen, som fortfarande väntar på den andra trafikantens semla, vänder sig mot mig med en min som genast ter sig överraskande oentusiastisk.

Jag får snabbt en vag känsla av att vårt möte inte kommer att gå helt enligt det manuskript jag hade hoppats. Ett manuskript där godheten övervinner min snikna egoism och jag kan köra i väg med en känsla av att jag trots allt är en duglig människa.

– Russin? Näe, jag kan inte ta dem. Om jag äter dem måste jag springa på toaletten, säger han som om det vore en självklarhet att en hemlös hungrig man kan välja vilken mat han tar emot.

Jag vänder hastigt på klacken och går tillbaka till bilen, förbannad på att mannen så otacksamt saboterat min botgöring och förödmjukad av att min välvillighet avvisats så kallt. Men när jag sätter mig bakom ratten och vrider i gång motorn, släpper irritationen och jag skrattar högt för mig själv. Jag har fått mig en läxa om medmänsklighet. Jag har artigt men bestämt satts på plats av en hemlös man som på något konstigt sätt var mer bekväm i sitt eget skinn än jag. Och jag skrattar åt min egen dråplighet. Det är inte så illa för ett fem minuter långt besök på en bensinmack.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington