Fem festivaler att kolla in i sommar

Positiv diskriminering och reviderad hipsterism. HBL:s musikredaktör plockar festivalerna som höjer sig ett hack ovanom de övriga i sommar.

2018 förefaller vara ett mellanår på festivalfronten. Om man på många håll brände av de största fyrverkeripjäserna i fjol, jobbar man nu vidare med beprövade koncept. Konventionella upplägg finns det i överflöd och på ytterst få orter verkar man genuint sträva efter att förändra världen. Inbördeskrigets minnesår syns knappt alls i festivalutbudet. Däremot ökar medvetenheten om den manliga slagsidan i musikbranschen; allt fler aktörer verkar därför satsa på enskilda konserter eller hela dagar med bara kvinnliga kompositörer. Här är fem festivaler som är nya eller har förnyats.

Eastfest 14–17.6

En pigg nykomling på festivalkartan. Evenemanget är förlagt till Botby gård med anor från 1500-talet. Specialiteten är rytmmusik i olika former och artistgardet tacksamt mångsidigt med Timo Lassy, Helsinki-Cotonou Ensemble, Osmo Ikonen, Matti Klein Soul Trio, Emma Salokoski och Elna Romberg med flera. Varje kväll avrundas med ett set av DJ Bunuel och söndagen är vikt för samvaro med hela familjen. Kan inte minnas när något motsvarande har gjorts i östra Helsingfors. www.eastfesthelsinki.fi

Hvitträsks kammarmusikfestival 24–26.8

I ateljén som kompanjonerna Gesellius–Lindgren–Saarinen uppförde för eget bruk i början av 1900-talet har två unga musiker snickrat ihop en ny kammarmusikfestival. Och programmet står i spännande kontrapunkt med historien som väggarna bär på: Att Kajanus och Sibelius frekventerade Hvitträsk är ingen nyhet, men Heidi Rahkonen och Beata Antikainen har också luskat ut att Gustav Mahler satte sin fot här. Eetu Ranta-aho har skrivit ett stycke som skall guida publiken genom byggnaden. Med kraft av Fauré är det tänkt att slunga publiken ut i trädgården, medan man sätter punkt med Messiaens Kvartett för tidens ände. Totalt 24 tonsättares verk spelas vid sex konserter under tre dagar. Om Hvitträsk som tema håller för flera festivaler återstår att se, men första dukningen är i alla fall intresseväckande. www.kansallismuseo.fi

Musik i tiden, Viitasaari‚ 3–9.7

Festivalen som spelar uteslutande samtida konstmusik framstod en gång som ett extremt jordnära evenemang på en gudsförgäten plats mitt i Finland där pappersmuggar, gympasalar och små publikskaror hörde till etiketten. Beroende på den konstnärliga ledningen var vissa år spretigare än andra. Under Johan Tallgrens tid har profilen höjts och måhända är årets program lyxigare än på ett bra tag med stora verk av Rolf Wallin, Chaya Czernowin, Heiner Goebbels och Jennifer Walshe och några splitternya av Sampo Haapamäki och Sarah Nemtsov. Bland ensemblerna märks International Contemporary Ensemble och Finländska barockorkestern. Veckan avslutas med polacken Wojtek Blecharz Body-Opera, skriven för publikens kroppar och hundra sensordynor på yogamattor. www.musiikinaika.org

Kokonainen, Janakkala & Tavastehus 8–9.6

Den skeva könsbalansen i musiklivet har länge varit på tapeten, men lika länge har de flesta aktörer fortsatt som hittills, som om diskussionen inte berörde dem. Många festivaler gör i år punktinsatser för att öka synligheten för kvinnorna – Cecilia Zilliacus tar fasta på några rara tonsättarnamn i Korsholm och Mariehamn, brassveckan i Lieksa lyfter synligt fram en helkvinnlig septett och Pori Jazz viker en av tre dagar för enbart kvinnliga artister – men nästan inget jippo mäter sig med Vår festivals satsning i fjol, då hela evenemanget viktes åt kvinnorna. Kokonainen-festivalen ordnas för tredje gången i Tavastehus och Janakkala och går på sätt och vis motströms; om samtliga artister var kvinnor de två första åren accepteras nu också männen. Konstnärliga ledarna Linda Suolahti och Mari Viluksela räknar med att 90 procent av verken är av kvinnor, ändå är en av fem konserter vikt för Jean Sibelius. Det hade så klart varit roligare om Kokonainen hade fortsatt på sin renodlat diskriminerande linje utan att närma sig allmänfestival. Icke desto mindre gör man en värdefull insats genom att exponera tonsättare som Riikka Talvitie, Amy Beach och Roxanna Panufnik. På fredag uruppförs Cecilia Damströms nya pianokvintett Aino och på lördag Lotta Wennäkoskis Vyyhti för solocello och deltagande publik. www.kokonainenfestival.fi

Flow-festivalen 10–12.8

– We're all middle class now, hävdade New Labour-entusiasterna i Storbritannien inför skrällsegern 1997, och lät förstå att klasskampen var över och att socialdemokratin var inne i en ny fas (orden har ibland tillskrivits John Prescott, ibland Tony Blair). Vi är alla hipsters numera, kunde man säga för att ringa in det faktum att lilla Flowfestivalen har vuxit till ett megaevenemang som slukar tiotusentals åskådare varje år och bidragit till att hipsterismen blivit en gångbar doktrin, åtminstone i Helsingfors och i varje fall i området Sörnäs–Berghäll. Så vad gör hipstern när halva omvärlden vill vara som honom och sitta på samma kaféer med samma märkes datorer framför sig? Han ömsar skinn, reviderar och vidareutvecklar sin ideologi, i hopp om att fortsättningsvis leva med känslan av att åka i framvagnen. Flow-festivalen gör på samma sätt. Huvudscenerna i Södervik frekventeras som tidigare av utländska och inhemska popstjärnor (Patti Smith, Alma, Fleet Foxes, Paperi T, Kendrick Lamar, Lykke Li). Men det intressantaste programmet är förlagt till utkanterna, till de mindre scenerna och tidiga klockslagen. En konsert med minimalistgurun Terry Riley är något av en händelse i Finland oberoende av arena och en musikstund med Aapo Häkkinen antas fungera som bittermandel men kommer troligen att vara som manna för öronen om akustiken är medgörlig. Meriheini Luotos sfäriska violinspel kan i bästa fall bli trollbindande. En sann hipster har koll på många genrer. www.flowfestival.com

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33