Fem år efter terrorn lever minnena kvar

Bild: LEHTIKUVA / RONI REKOMAA

I dag är det fem år sedan explosionen i Oslos regeringskvarter och massakern på Utøya som sammanlagt krävde 77 dödsoffer. Nu skapas nya minnen på ön samtidigt som historierna om det som skedde och dem som drabbades berättas vidare.

Spår efter explosionen i Oslos regeringskvarter syns fortfarande. En duk med målade fönster täcker en urblåst huskropp. Träskivor har ersatt krossade fönster. Rivningsarbetet är i gång och Oslo kommer så småningom att få ett helt nytt regeringskvarter.

– Humöret dämpas lite varje gång man går här, säger Magnus Oen Pedersen, en förbipasserande som tydligt minns dagen då det hände. Han arbetar bara något kvarter bort.

Han minns smällen, vibrationerna i marken, sirenerna och hur kvarteren i närheten förvandlades till något som liknade en krigszon.

I en av de förstörda byggnaderna finns numera 22 juli-senteret, ett informationscentrum för att påminna om det som hände här och på Utøya – foton på offren, övervakningsfilmen som visar när bombbilen anlände, vittnesmål från ön och dramatiska nyhetsbilder.

Angreppet mot den socialdemokratiska regeringen och det politiska ungdomslägret på Utøya som sammanlagt krävde 77 människoliv sågs som ett angrepp mot demokratin och mot hela Norge. Hela samhället var i chock.

Dagarna efter attackerna gick norrmännen ut på gatorna med rosor för att manifestera sitt stöd för varandra i den kollektiva sorgen.

– Det speciella med 22 juli var att det var ett angrepp inifrån, av en norrman som enligt sin självbild gjorde något för att skydda Norge, säger Henrik Syse, projektledare på det norska fredsforskningsinstitutet Prio.

22-julikommissionen

Myndigheterna tvingades till självrannsakan. Bland annat hamnade nytt ljus på en sju år gammal rapport om hur regeringskontoren borde säkras, som hade blivit liggande utan åtgärd.

En kommission tillsattes för att försöka reda ut allt som hade gått snett. Åtskilliga utredningar och forskningsprojekt med koppling till 22 juli-attackerna pågår fortfarande.

Stora kommunikationsproblem, samordningsproblem och en negativ kultur inom polisväsendet, som brast i ansvar och ledning, var en del av domen och förklaringen till att polisinsatsen på Utøya kom i gång så sent. Enligt kommissionen borde polisen exempelvis ha kunnat vara på ön nästan en halvtimme innan de faktiskt kom dit.

Sedan dess har det gjorts organisatoriska förändringar inom de statliga departementen och polismyndigheten för att höja beredskapen och förbättra samordningen exempelvis mellan polis och militär.

Per Lægreid, expert på säkerhets- och beredskapsfrågor vid Bergens universitet, tycker att det är positivt att beredskaps- och krishanteringsfrågor nu står högt på den politiska dagordningen. Men han är inte säker på att det har gjorts tillräckligt och tror att den inarbetade kulturen är svår att bryta.

– Det vi har i Norge är väldigt mycket det man kan kalla en negativ samordning som går ut på att om du inte blandar dig i mitt område så ska jag inte blanda mig i ditt, säger han.

Terrorattackerna är ett sår i det norska samhället. Men till följd av nya terrordåd i andra delar av världen och Europa riktas tankarna åt annat håll.

Ny verksamhet på ön

Så när som på de årliga minnesstunderna låg verksamheten på Utøya nere under flera år. Förra året arrangerades det första sommarlägret sedan massakern. Processen att komma tillbaka har varit svår. Inte bara för enskilda utan även för Arbeiderpartiets ungdomsförbund som arrangör.

– En viktig del i motivationen är egna minnen från de första lägren, att göra det möjligt för andra. Min generation har fått se både det ljusa och det mörka och vi vill försöka vidareförmedla båda delarna, säger Ragnhild Kaski, numera generalsekreterare i AUF, som var 21 år när hon överlevde attacken.

Till lägret i augusti väntas tusen personer.

Ön har också blivit viktig för många av de anhöriga som förlorade en son eller dotter, ett syskon eller barnbarn.

– För oss efterlevande är det nu fint att se varför exempelvis Synne ville komma ut hit, säger Lisbeth Kristine Røyneland, ordförande i 22 juli-Støttegruppen, vars 18-åriga dotter Synne mördades på det som var hennes första sommarläger på Utøya.

Ön är inte stor, och trots att den på håll nästan ser ut att vara täckt av skog märks det snabbt att det är glest mellan träden och att det inte finns många bra gömställen.

Mitt på ön finns tältplatsen där många av lägerdeltagarna befann sig när attacken började. En ny byggnad som har fått namnet Hegnhuset, ett kombinerat museum och undervisningslokal, har blivit klar lagom till femårsdagen.

Delar av kafébyggnaden, där både Ragnhild Kaski och Lisbeth Kristine Røynelands dotter befann sig när skjutningen började, har bevarats och byggts in i den nya byggnaden. Kulhålen i väggarna är kvar.

– Det är viktigt att bevara de synliga spåren och det är väldigt viktigt för oss att kunna berätta vidare historien om det som hände och om dem som miste livet, säger Ragnhild Kaski.

I fjol uppfördes ett minnesmärke på Utøya, en ring i metall där namn och ålder på offren finns inristade. Siffrorna 16 och 17 är återkommande.

De anhöriga har själva fått avgöra om tiden har varit mogen. I år har fem namn lagts till. Fyra namn saknas fortfarande.

Sammanlagt 77 personer dödades av Anders Behring Breivik i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011.

I Oslo dödades åtta personer av den sprängladdning, en 950 kilo tung gödselbomb i en skåpbil, som Breivik lät detonera i regeringskvarteren nära den dåvarande socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenbergs kontor. Nio personer skadades allvarligt och 200 lindrigt. Bomben exploderade klockan 15.25.

Två timmar senare började massakern på Utøya där socialdemokratiska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF hade sitt årliga sommarläger. Där sköts 67 personer ihjäl och två dog genom drunkning och fall. De flesta av dödsoffren var mellan 14 och 20 år. 33 personer träffades av skott men dog inte av skadorna. Omkring 560 personer befann sig på ön när Breivik kom dit.

Anders Behring Breivik greps sedan på Utøya och satt frihetsberövad tills dess att han i augusti 2012 dömdes till Norges strängaste straff – 21 års fängelse och förvaring. Förvaring innebär att straffet kan förlängas med fem år i taget om den dömde fortfarande anses farlig för samhället.

Källa: 22 juli-kommissionen, TT

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning