Fel person i ”rätt” sammanhang – kanske?

Det borde inte vara så dramatiskt att det nordirländska unionistpartiet DUP:s ledare Arlene Foster ska vara gästtalare vid Orangeordens årliga firande i Skottland. Skottland är inte Irland och kampen vid Boyne i Irland där den katolske kungen Jakob II slogs ner av en protestantisk här 1690 är ju eldfängd för Irlands katolska befolkning. Men inte för så många andra.

Och inte heller i Skottland, där den skotska självkänslan inte har konfessionella förtecken på samma sätt som i Irland. Dessutom har nordirländska ledare tidigare rest till Skottland för att hålla tal och närvara vid marscherna.

Det handlar mer om Fosters person. Hon är inte särskilt populär i Nordirland och det var hennes oklara affärer som var en av orsakerna till att den numera avlidne Martin McGuinness och representant för det andra stora partiet i Nordirland, Sinn Féin, beslöt avgå. Det handlar alltså inte om hennes konfessionella hem, utan om hennes agerande i politiken. I själva verket är hon en bromskloss för Nordirlands självstyre för sedan lokalregeringen föll har man inte kunnat enas om ett nytt styre.

Men Arlene Foster är också den brittiska premiärministerns kompanjon i politiken, för premiärministern och Tories ledare Theresa May hade inte kunnat bilda regering utan stöd av just DUP.

Orangeordens årliga marscher har alltid gett mig en känsla av djup olust. När de hänger ut sina banderoller och flaggor på muren i Derry (Londonderry) ovanför Bogside, de katolska kvarteren, och lägger till "No Surrender" (ungef. vi underkastar oss inte) i den brittiska nationalhymnen God Save the Queen upplever åtminstone jag djupt obehag. För precis under den muren, bara några tiotal meter längre bort finns ett minnesmärke, muren med bilder och namn på de 14 offren för Bloody Sunday, den blodiga söndagen i januari 1972 – alla civila – som sköts ihjäl av brittisk militär.

Butcher's Apron – Slaktarens förkläde – kallas de lokala Orangeordens flaggor och banderoller i Derry som årligen vajar ovanför Bogside.

Så vad har detta att göra med Skottland?

Inte särskilt mycket, om man inte ville gå tillbaka till tiden när Skottland var katolskt. Men det vill ingen. Inte heller Skottlands första minister Nicola Sturgeon. För Skottland och områdets självständighetssträvan handlar inte om konfessioner utan om EU.

Hela 62 procent av skottarna röstade nämligen mot brexit 2016. Därför motsatte sig det lokala parlamentet i Edinburgh i maj de brittiska lagarna om utträde ur unionen. Det har ingen juridisk betydelse – men nog en politisk som inte ska underskattas. För det var första gången i historien det skedde.

I Skottland hoppas man förstås att Theresa May ska tänka om och respektera skottarnas vilja.

May har nämligen motsatt sig skottarnas krav på en ny omröstning om självständighet.

Ytterligare förvirring har skapats av rätt färska uppgifter om att ryska trollfabriker uppges ha blandat sig i den tidigare folkomröstningen 2014 och att de aktivt stödde nej-kampanjen, det vill säga, att skottarna skulle säga nej till självständighet. Resultatet av folkomröstningen var att drygt 55 procent av skottarna röstade för att stanna kvar inom Storbritannien.

Några klara bevis på rysk inblandning finns inte, men misstanken kan ändå bli en faktor som påverkar opinionen i Skottland.

Därmed kan ytterligare en osäkerhetsfaktor läggas till alla de övriga – om en ny folkomröstning någon gång blir aktuell.

Min tippning är att ett självständigt Skottland mycket väl kan bli verklighet. Betyder det en total brytning med England? Det tror jag inte. Men visst vore det bra om Skottland, Nordirland, Wales och England kunde stanna kvar i – eller återvända till – EU. Vi skulle vara starkare än någonsin.

Den brittiske förre premiärministern Gordon Brown (skotte, för övrigt) var inne på samma linje i en intervju. Regeringen är fången i det finslipade i brexitprogrammet, sade han nyligen, enligt The Guardian. Brown, som var brittisk premiärminister 2007–2010 undrar också om Mays regering har förstått de underliggande faktorer som ledde fram till omröstningsresultatet. Dessa faktorer har regeringen inte tagit tag i för att göra någonting åt, menar Brown.

Eftertankens kranka blekhet handlar inte bara om brexit och vad skottarna vill. Det handlar om hela EU.

För att ordna en ny folkomröstning behöver Skottland och parlamentet i Holyrood det brittiska parlamentets medgivande, i praktiken ett beslut om att Westminster flyttar över rätten att ordna en folkomröstning till lokalparlamentet. Mays företrädare David Cameron gick med på det 2014, trots att alla opinionsundersökningar visade på en utgång där man inte med säkerhet kunde förutspå resultatet. När det sedan blev klart att skottarna med betryggande majoritet röstade för att stanna kvar i unionen lades ambitionerna på ett självständigt Skottland på is.

Brexit ändrade konstellationen och skottarna frågar sig nu varför de måste böja sig för Westminster när över 60 procent av skottarna röstade för att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU.

Men självständighet?

Det är osäkert om Nicola Sturgeon och självständighetsivrarna skulle kunna få en majoritet bakom sig trots brexit. Mer sannolikt är att en majoritet av skottarna hellre skulle se någon form av undantagsarrangemang för Skottlands del. En yttre gräns likt den som löper mellan Nordirland och Irland finns inte i Skottland.

Men det vore oklokt av May att inte ta skottarnas krav på allvar. En hård linje mot Holyrood är inget alternativ i längden. Men en folkomröstning skulle tvinga May till åtminstone någon form av diskussion om saken – och göra henne ännu mer impopulär i sitt eget parti som knappast skulle missa chansen att peka på att Theresa May i själva verket är en svag ledare.

Yrsa Grüne

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00