Febril jakt på ny musikteater

I ett år har projektet Ny musikteater pågått i Jakobstad och nyligen premiärvisades fyra nya kortföreställningar. Vad händer nu?

2010 måste ha varit ett fantastiskt år vid inträdesförhöret till Sibelius-Akademin. Då antogs Sebastian Hilli som nyligen intervjuades i HBL till kompositionslinjen. Samtidigt började också Vilma Tihilä studera musikteori och Sauli Zinovjev komposition.

I dag studerar ingen av dem längre vid akademin. Zinovjev och Hilli är utexaminerade och försöker etablera sig som frilanskompositörer. Båda har belönats i kompositionstävlingar och åtnjuter sina första arbetsstipendier.

Vilma Tihilä hängde med bara ett år på musikakademin innan hon sökte sig till andra jaktmarker, till ett liv som koreograf, regissör och dansare. "Du måste välja!", förklarade man för multibegåvningen som ville förverkliga sig själv på flera plan.

Sex år senare sitter alla tre vid samma bord igen. Den här gången i Jakobstad inom projektet Ny musikteater, där man försöker vaska fram nya verk inom musikteatergenren på samma sätt som föreningen Labbet gjort med den finlandssvenska dramatiken genom Reko-projektet.

Arbetsgruppen. Sauli Zinovjevs Syrjä har framställts av i övre raden Tommi Mustaniemi, Marina Vidal, Ulriikka Heikinheimo, Jussi Suomalainen och Vuokko Lahtinen. I nedre raden Sauli Sinovjev, Laura Sorvari och Vilma Tihilä. Bild: Eva-Stina Kjellman

Trots att både Yrkeshögskolan Novia och Teaterhögskolan haft nyckelroller när det gällt att förverkliga musikteaterprojektet i praktiken, bland annat genom att coacha och sparra upphovsmännen på vägen mot den stora premiären, är det här inte först och främst en utbildningssatsning utan snarare något som man gör för att utveckla hela konstformen. Både Reko och Ny musikteater strävar efter att höja kvaliteten på och öka antalet nya produktioner, och bägge har finansierats med specialfinansiering från Svenska kulturfonden – med sexsiffriga belopp. Musikteater är som bekant en omtvistad genre, och alla verkar ha en åsikt om i vilken riktning konstarten borde utvecklas.

I början av hösten arbetade ännu tio kompositörer och sex textförfattare med projektet, men de har blivit färre. Till exempel var Robert Kock med ända tills Teaterhögskolan beslöt att sätta upp hans Shakespeare-influerade musikal Tragedi redan i mars, en föreställning som fick strålande kritik.

Två andra lovande kompositörer gallrades bort längs vägen för att deras uppfattning och visioner enligt uppgift var alltför låsta. Från styrgruppens håll har man hela tiden önskat att de unga konstnärerna skulle vara öppnare för influenser längs processens gång för att bättre kunna bryta ny mark. I allt som omger musikteaterprojektet känner man av det finns ett sug från arrangörshåll efter något nytt och revolutionerande.

Men det intressanta är hur den föregående generationens förväntningar och kriterier krockar med nästa generations. Gamylernas förväntningar på "Youtube-generationen" skiljer sig en hel del från när nittiotalisterna själva lägger ut texten om vad som definierar konstformen.

– Att tillhöra Youtube-generationen betyder att det är lätt att influeras av många olika stilar och arbeta med ett brett perspektiv, när så mycket musik finns lätt tillgänglig. Det intressanta är att den som vuxit upp i en högteknologisk värld automatiskt förväntas hantera tekniken suveränt, men så är det inte. I det hänseendet tillhör jag snarare den gamla världen, säger Sebastian Hilli, en av tonsättarna.

En av deltagarna. Sebastian Hilli, en av fyra kompositörer inom ramen för projektet Ny musikteater. Bild: Eva-Stina Kjellman

– Det är dags att vi börjar tala om laptopen som ett instrument, ett instrument som det tar tid att bemästra, menar Taavi Oramo, klarinettist och sångare, som ensam står på scenen i Miika Hyytiäinens stycke mii. Under sitt utbytesår i New York förkovrade han sig i användningen av både datorprogrammet Max/MSP och Ableton Live-tekniken som han använder för att styra videoklippen och ljudmaterialet i mii.

Regissören Erik Söderblom, som haft en aktiv roll som handledare i projektet, jämför laptopen med en orgel som man kan göra nästan vad som helst med.

Laptopkonstnären. Taavi Oramo hanterar ensam Ableton Push-maskinen för att styra ljud- och videoklippen i Miika Hyytiäinens mii. Bild: Jannike Back

En fredag kväll för två veckor sedan, ett år efter starten, nådde projektet sin första kulmination. Under en och samma kväll uruppfördes fyra korta musikteaterstycken under showcase-festivalen i Schaumannsalen i Jakobstad och i publiken satt mestadels medmusikanter ur de andra produktionerna, några lärare och studerande, en mormor och ett par utländska gäster.

– Om vi skriver Ny musikteater på planscherna kommer nästan ingen, men om vi marknadsförde en operagala med Sören Lillkung och Annika Mylläri hade säkert salen varit full, spekulerar Sören Lillkung som i egenskap av enhetschef vid Yrkeshögskolan Novia har blivit hela satsningens alltiallo.

Tvivelsutan finns det ett sanningens korn i det han säger. Ny musikteater intresserar inte på samma sätt som exempelvis en operagala, men den här kvällen är de marginella företeelserna tillåtna.

Den publik som anlänt belönas desto rikligare. Efter varje föreställning mutas och matas publiken med ett glas vin och en cocktailbit för att under en halvtimme ge direkt feedback till konstnärerna.

– Musiken var exakt formulerad, men handlingarna på scen verkade inte ha något med berättelsen att göra! Ni kommunicerar inte med publiken!, ropar någon argt efter första föreställningen.

Det intellektuella samtalet förlöper till en början skapligt, men efter fyra föreställningar med tillhörande diskussioner drar helheten ut på tiden som en Wagneropera. Ju mera vin som hälls upp, desto snällare blir också kritiken och till slut har ingen något att invända.

Konventionella lösningar

Arachne av Sebastian Hilli och textförfattaren Maria Kallio liksom Skulptören av Eero Paalanen och Ulriikka Heikinheimo kan i någon mån uppfattas som motpoler som ringar in de vitt skilda inkörsportarna till musikteatervärlden: Medan Arachne mest liknar en traditionell kammaropera med liten ensemble och tre sångare, är Skulptören som en liten musikal med sångnummer och dans i stil med stadsteatrarnas kassamagneter. Åtminstone eftersträvas ett lika professionellt uttryck, även om mycket ännu är ofullbordat.

Kanske kan då Sauli Zinovjevs Syrjä – i regi och koreografi av Vilma Tihilä – och Miika Hyytiäinens mii, framförd allena av Taavi Oramo, ses som mera nyskapande. Båda kan med fog betraktas som lyckade experiment genom sina alternativa närmningssätt till hela genren.

Och trots textens frånvaro finns det en berättelse i bägge verken. På tre videoskärmar i fonden framförs Tommi Mustaniemis videovisualisering som utgör en lika väsentlig del av verket som musiken eller dansen. I ett skede av processen fanns en tanke om att låta Zinovjevs och Hyytiäinens verk smälta samman och bli till ett, men verken växte i var sin riktning och blev till två skilda entiteter.

– Jag ser mig inte egentligen som ensam upphovsman och kompositör utan som delägare i projektet, säger Sauli Zinovjev på sitt sedvanligt ödmjuka vis.

Och om man riktigt ville hårdra skapelsen kunde den i första hand liknas vid ett dansverk. Ändå utgör musiken en minst lika väsentlig del av helheten. Och egentligen är det onödigt att skilja på elementen eftersom alla är en lika väsentlig del av helheten.

Något av det intressantaste i Zinovjevs stycke är partituret som ryms på två A4:or, vilket förklaras av att tonsättaren närmast beskrivit vad som sker i vilken fas. Partituret är som en storyboard för en föreställning med intensiv dans, intensiv musik och intensiv visualisering.

– Man kunde kanske jämföra det här med noterna till någon av Leif Segerstams symfonier, funderar Zinovjev skämtsamt.

Skissaktigt. – Steget vore inte långt för mig för att skriva ut det här till ett fullständigt partitur, förklarar Sauli Zinovjev om partituret till Syrjä. Sida 1 av 2. Bild: Sauli Zinovjev

Det öppna och allt annat än exakt definierade partituret har uppenbara fördelar: det ger en viss elasticitet som gör att musiken hela tiden kan anpassas efter vad som sker på scenen eller i videon. Plötsligt är det väsentliga inte vilken stavelse som sammanfaller med vilken åttondel, utan snarare hur berättelsen går framåt.

– Det här var verkligt rörande, som om ett plus ett plus ett blev fyra, lyder en spontan tolkning vid feedbacksessionen.

Man kunde kalla det strukturerad improvisation. Även om strukturen hålls intakt varierar intrycket beroende på hur musikerna och dansarna beter sig. Videon som spelas upp i bakgrunden består av en uppsättning med 18 klipp som videokonstnären Tommi Mustaniemi manipulerar i realtid. Framförandena har varierat i längd mellan 14 och 18,5 minuter. Genom sin flexibilitet representerar Syrjä således kanske en ny form av musikteater.

I Miika Hyytiäinens mii projiceras Taavi Oramos ansikte på tre skärmar genom videosekvenser som är inspelade på en rad olika orter i Europa, bland annat i Helsingfors, Berlin och Prag. Ljud från omgivningen (ambiens) blandas med inspelade toner på klarinett och allt har komponerats till en helhet av Hyytiäinen. Sekvenserna spelas upp på ett sätt som ger ett smått narcissistiskt intryck. Kanske är Oramo i sig själv ändå inte i fokus, kanske handlar hela föreställningen mer om dynamiken mellan människan och maskinen. Också här kan man skönja framväxten av en ny form av musikteater.

Hägrande helkvällsföreställning

Man kan fråga sig vad målet är med denna enorma satsning på musikteater.

– Åtminstone från Kulturfondens sida vill man helt klart att något av embryona skall utmynna i en helkvällsföreställning, meddelar Sören Lillkung bestämt.

Samtidigt blir det aktuellt att ta ställning till om verken på riktigt lämpar sig för expansion eller om den komprimerade formen kanske var bättre än den expanderade. Tills vidare förblir frågan obesvarad.

Och nya projekt har redan fötts. Bland annat har undervisnings- och kulturministeriet beviljat ett anslag på 100 000 euro för att utveckla kombinationen av dock- och musikteater tillsammans med Åbo svenska teater. Lillkung drömmer också om samarbetsformer för att visa upp flera showcase-föreställningar för en större publik på regelbunden basis.

– Tänk om man kunde utveckla en struktur för att kontinuerligt visa upp nya showcase-verk, några stycken varje år till exempel på Helsingfors festspel? spekulerar Lillkung full av förhoppning.

Musikteaterstyckena mii och Syrjä framförs under Miksei-festivalen i Den fria konstens rum (Vilhelmsbergsgränd 15) i Helsingfors onsdagen den 8 juni kl. 19.30. Fritt inträde.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33