Om nödvändigheten av att resa

En finsk flicka delar kupé med en främmande rysk man på tåget till Murmansk på nittiotalet. Juho Kuosmanens Rosa Liksom-filmatisering Kupé nr 6 – som belönades med Grand Prix i Cannes i somras – är en humoristisk, kärv och vis tillståndsfilm om att möta det främmande.

Seidi Haarla i huvudrollen gör en oförglömlig tågresa genom arktiska sovjetiska landskap.

DRAMA

Kupé nr 6
Regi: Juho Kuosmanen. Manus: Andris Feldmanis, Livia Ulman & Kuosmanen efter romanen av Rosa Liksom. I rollerna: Seidi Haarla, Juri Borisov, Dinara Drukarova m.fl. 106 min. F7
– Spotta inte på golvet. Söla inte ner toaletterna. Trevlig resa.
Så hälsar hyttvärdinnan på det sovjetiska tåget från Moskva till Murmansk på Laura (Seidi Haarla), en rödhårig, finsk utbytesstuderande som på uppmaning av sin flickvän Irina (Dinara Dukarova) är på väg för att titta på nyligen upptäckta hällristningar. I tåget får hon dela kupé med den jämnåriga gruvarbetaren Ljoha (Juri Borisov) som inleder resan med att röka, dricka vodka, snörvla, äta korv och undra om hon säljer sig. När han frågar hur man säger ”jag älskar dig” på finska lär hon honom säga ”haista vittu”. När hon vill byta kupé rycker hyttvärdinnan på axlarna och meddelar att hon inte har något val.
Cigaretterna. Telefonkioskerna. En svindlande ensamhet eftersom ingen i världen visste var man befann sig – och under långa etapper var det omöjligt att få kontakt med någon hemifrån. En överväldigande känsla av risk, slump, möjlighet, fara. Inga val. Världen var enorm. Så kunde det vara att resa ända till slutet av 1900-talet, åtminstone om man var en äventyrslysten, fattig studerande. Det tillståndet återvänder i Juho Kuosmanens film med nästan skrämmande kraft. Mina egna minnen väcks: av min rödhåriga väninna som älskade den ryska kulturen, av den främmande mannen jag tvingades dela hotellrum med i Moskva.

Ovanliga vanliga

År 1985 åkte Rosa Liksom på en resa längs den transsibiriska järnvägen som hon 25 år senare skrev om i romanen Kupé nr 6. Kuosmanen manus är ganska fritt inspirerad av boken och har förflyttat berättelsen till en annan rutt och längre fram i tiden, vilket märks på en (onödig) referens till filmen Titanic. Men filmens viktigaste sång, som spelas tre gånger, är Voyage, voyage av Desireless från 1987. Filmen når sångens euforiska uppåtglidning av ren fröjd över att vara på väg, på resa.
Laura (Seidi Haarla) flyr undan sina hjärtesorger från Moskva till Murmansk och får sällskap i sin kupé av den råbarkade gruvarbetaren Ljoha (Juri Borisov).
Skådespelarna är ovanligt skickliga på att spela vanliga. Delvis beror det på hur vanliga – lufsiga, ostajlade, ofixade – vi alla såg ut på åttioåttiotalet. Helt oförberedda på närbilder (och det Instagram som skulle komma). Seidi Haarla är just så ungdomligt ofärdig med runda kinder, blyg blick, det utvuxna håret som saknar frisyr och mest är till för att gömma sig bakom. Under filmens gång ser publiken henne bli vacker, vilket vissa manliga filmkritiker i en mer sexistisk tid ansåg var kärleksfilmens uppgift. Men det här är hennes berättelse. Hennes skygga blick, stapplande ryska, roade humor och rådiga beslutsamhet får publiken att tro på att hon kommer att klara allt, även denna resa.

Ungdom som tillstånd

Juri Borisov är omöjlig att ta blicken från. Snaggad, liten, mörk är han en fysisk skådespelare vars kropp spritter av energi, till och med då han sover, bullrar på som full, blir tyst och sårad som ett barn när Laura säger att de inte är vänner utan bara åker i samma kupé. Han vill presentera henne för sin nästanmamma och babusjka som med värme förklarar för Laura att kvinnor är intelligenta djur, vi måste lyssna på vårt inre och "i Ljoha har du en bra man". De stannar inte bara på tåget utan beger sig på små äventyr i småstadshålorna längs rälsen. Laura räddar en finsk landsman genom att ge honom plats i deras kupé, de iakttar varandra.
Seidi Haarla och Lidia Kostina i en roadmovie inspirerad av Rosa Liksoms Finlandiaprisbelönade roman.
På ett sätt som man nästan aldrig upplever i dagens värld är de här två främlingarna utlämnade åt varandra. Kemin mellan dem är finkalibrerad och ständigt i rörelse, knölig och uppenbart omöjlig och lär dem hela tiden saker om varandra och sig själva. De vet nästan inget om varandras förflutna, men till slut berättar Laura om Irina och hur hon ville vara en del av hennes fina kultiverade liv i Moskva. ”Men jag saknar bara hennes sätt att se på mig”, utbrister hon och Ljoha vill heller inte ha sådan psykologisk förtrolighet. Det är extremt ovanligt att på film se två människor som respekterar varandras integritet och ensamhet. Allt de ger är en gåva.

Nedsänkning i Sovjetnostalgi

Scenografin är en total nedsänkning i Sovjetnostalgi: tågkupéns väggar i träimitationslaminat i grönt-brunt-grått, allt gulnat av tobaksrök, de puffiga ytterrockarna, de groteska gruvkombinaten. Allt lika perfekt fångat som det svartvita österbottniska sextiotalet i Kuosmanens förra film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Det här är en film om det misslyckade, spontana, söndriga, kortvariga, osäkra – och just därför så vackert och gripande. Därför kan man också lätt förlåta vissa dramaturgiska skönhetsfläckar. Jag skrattar högt flera gånger men får också tårar i ögonen, en underligt upplyftande effekt av värmen, vemodet och att med säkerhet aldrig ses igen.
Laura (Seidi Saarla) hoppas på en rofull resa som ska hjälpa henne finna sig själv.
Kupé nr 6 är en film där även åskådarens varseblivning blir skarpare av isolationen i kupén, man blir tvungen att betrakta noggrant. Den ömsinta blicken på människorna gör att man älskar dem lite mer när man går ut från biografen.

ANDRA LÄSER