Insändare: Det finns krav att ställa på Ryssland efter kapitulationen

Diskussionerna om överlåtelse av våra Hornet-jaktplan till Ukraina någon gång i framtiden då kriget förhoppningsvis tagit slut visar att man räknar med och verkar acceptera att hotet från Rysslands sida mot Ukraina och väst bara fortsätter. Att Europa kommer att leva i ett spänningstillstånd och kallt krig med upprustning på bägge sidor i ett läge när alla resurser skulle behövas för att bygga upp allt som förstörts, när det vore skäl att på allvar kämpa mot klimatförändringen och andra utmaningar. En storseger för det militärindustriella komplexet men illa för mänskligheten!

I ledaren (HBL 5.3) frågas efter vad det betyder att Ryssland kommer att förlora om det räcker med att Ryssland drar sig bort från Krim och andra delar av Ukrainas territorium. Svaret borde vara helt klart och där tror jag att ingen har något invända: Ryssland skall aldrig mera militärt kunna hota de demokratiska länderna i Europa och inte övriga delar av världen heller. För detta krävs det att Ryssland fullständigt kapitulerar, att dess kärnvapenarsenal desarmeras, att stridsflygen förstörs, de kvarvarande stridsvagnarna och krigsfartygen skrotas. Samtidigt måste ju landet ställas under något slags kontroll i stil med vad som skedde med Tyskland och Japan efter andra världskriget. De länder som inte fördömt kriget har inte rätt att dela på ”bytet”.

Svårare kan det vara att få det ryska folket att acceptera att lidandet inte är slut med kriget utan att Ryssland med hjälp av sina naturtillgångar måste bidra till uppbyggandet av vad landets ledare varit med om att förstöra. Men Ryssland har ju själv inte på längt när lidit av sådana förluster i infrastruktur och annat som Ukraina. Den ryska kyrkans roll i denna process är inte oproblematisk; den måste själv medge sitt misstag och få ryssarna att bekänna sina synder.

Ryssland har ju redan bestraffats genom att bli en pariastat i många länders ögon. Ryssar kommer länge att betraktas med misstro och det blir inte lätt, fastän det i längden är nödvändigt, att återupprätta handelskontakter och vetenskapligt och kulturellt samarbete.

Att ställa Rysslands nuvarande ledning till svars är inte det primära; det borde räcka med att dagens elit detroniseras och politiskt desarmeras. Folkets dom är tillräcklig och inga domar eller straff ger de tusentals som dött till följd av kriget livet åter. Utdragna processer gynnar bara domare och jurister, men kostnaderna för internering och bestraffning är naturligtvis en bagatell i det stora hela.

Bäst vore om de nu underkuvade ryssarna själva kunde ta hand om rättvisefrågan. Men allt detta är akademiska funderingar så länge inte den ryska krigsmakten har bragts på knä; att slå ut den är en första rangens fråga, men lättare sagt än gjort. Militärexperterna i väst får nu lov att ge svaret på hur det skall gå till – därför finns de till!

Jan-Erik Ingvall, Helsingfors