Konsertrecension: Magiskt skimrande och vibrerande resa in i ljusets tysta hjärta

Förvånansvärt få inhemska orkestrar hade i sin programmering noterat Kaija Saariahos 70-årsdag i fredags. Tammerforsfilharmonikerna och John Storgårds – som även framförde violinkonserten Graal théâtre vid lördagens festkonsert – gjorde det tre år gamla orkesterstycket Vista, medan Helsingfors stadsorkester påpassligt nog presenterade två infallsvinklar på Saariaho: den unga visionären och den mogna mästaren.

Detta inom ramen för en konserthelhet, som i mångt och mycket handlade om ljus, dess relation till och beroende av mörkret samt om tystnadens olika kvaliteter och där Matthew Whittalls nu uruppförda beställningverk Hiljaisuus puhuu (Tystnaden talar) på ett fruktbart sätt infogade sig i såväl den estetiskt-filosofiska som konkret klingande helheten.

Verket ingår i Helsingforsvariationer-projektet, där tonsättaren förutsätts utgå från ett före 1945 skrivet Helsingforsrelaterat verk. Whittall valde Sibelius enkla lilla julsång Nyt seimelle pienoisen lapsen, som han på ett smart sätt integrerar i en magiskt skimrande och vibrerande ljudvärld, där den stora orkestern förlänar de stillsamt vilande, stundtals smått disiga horisonterna sin ultimata fyllighet och tyngd.

Whittall har som idémässigt ledsnöre utgått från ett Sibeliuscitat från 1948, ”här i Ainola talar tystnaden”, och han exemplifierar med skilda sorters tystnader – ”ensamhetens tystnad, tystnad i isolering om vintern, tystnad på grund av kreativ torka, konstarternas och sångrösternas vredgat påtvingade tystnad, tystnad på grund av sorg och förlust, den trösterika tystnad som finns i gemenskap” – vilka mot slutet uppgår i ett alltomslutande ljus. Emellanåt närmar sig det hela på ett oroväckande sätt ambientestetiken, men Whittall håller sig lyckligtvis på rätt sätt sida om gränsen.

I Saariahos, för Anssi Karttunen komponerade, cellokonsert Notes on Light utgör soloinstrumentet musikens ljuskälla, med tonen F som dess spektrala brännpunkt, medan orkestern, för att låna Christian Holmqvists träffande programtextbeskrivning ”fungerar som en spegel eller yta som suger in ljuset i sig och sedan antingen splittrar det eller reflekterar det”.

Stycket representerar Saariaho på toppen av sin förmåga. Den hyperexpressiva solostämman, kongenialt tolkad av Karttunen, befinner sig i en ständig, stundtals smått konfliktartad rörelse mot och från orkesterns lockande mörker – speciellt verkningsfullt tecknad i den av en solförmörkelse inspirerade fjärde satsen Eclipse – men det är ändå tonen F som mot slutet stiger upp i höjderna. För att fritt citera Karttunen: ”I ljusets hjärta finns blott tystnad.”

De var faktiskt, inte minst i jämförelse med cellokonserten, smått förvånande hur fräscht och up to date Saariahos orkestrala debutverk Verblendungen (1984) klingade i den dag som är. Alltifrån det elegant förverkligade ljudbandet till den lika logiska som geniala idén att låta de elektroniska och akustiska elementen glida in i och korsa varandra tills de sammansmälter i en sömlös klanglig symbios.

Efter öppningens ”big bang”, när materialet slungas ut mot den intet ont anande, temporärt rejält bländade publiken, lugnar det hela successivt ner sig och man kunde bara låta sig fascineras av den extremt subtila klangkänsla Saariaho besatt redan i det här skedet av sin karriär. Fascinerande var det därtill att notera hur kort steget från Whittalls till Saariahos känsla för orkestern som instrument sist och slutligen är.

Efter denna urladdning framstod Sibelius fjärde symfoni som, åtminstone relativt sett, något av en antiklimax. Musiken i sig fogade sig, med sitt ständiga växlande mellan mörker och ljus och sitt momentana utforskande av tystnadens aspekter, beredvilligt in i konsertens tematik, men Mälkkis tempon föreföll stundvis onödigt släpiga, stråkbesättningen var alldeles för stor och valet av stycke gav trots allt ett onödigt opportunistiskt intryck. HSO-musikerna gjorde konserten igenom väl ifrån sig, men Mälkki är ändå inte lika hemma i Sibelius som i Saariahos musikaliska syntax.