Kyrkans uppgift är att väcka människans inneboende godhet och sanna humanitet

Den kristna kyrkans utveckling och expansion är ett mirakel .

Debatten kring kristendomen dess ursprung, förhållandet mellan tro och vetande religiös bevisbörda, förhållandet mellan religion och politik och många andra aspekter kring ämnet har gått het under sommaren. Biskopar, professorer och andra har debatterat med HBL:s ledarskribent Torsten Fagerholm kring dessa temata. Han kunde kanske få en större och bredare förståelse kring ämnet genom att bekanta sig med jesuitfadern, arkeologiprofessorn Tallyrand de Jardins litterära och vetenskapliga produktion.

Jag tror att det är relevant med även en katolsk kanske mera religiös inblick i diskussonen. Utgångspunkten är tron på Guds existens och hans kärlek till mänskligheten. Gud är kärlek. Ett liv utan kärlek är meningslöst och ofullständigt och leder till ensamhet och isolation.

Den andra utgångspunkten är att människan måste leva i sin mänskliga kropp. Det är genom min kropp som jag relaterar och visar min kärlek till andra. Det är genom och i min kropp som jag över huvud taget existerar. Det är därför som Gud genom människan Jesus relaterade till oss. Jesus var enligt vår kristna tro sann Gud och sann människa. Kristus levde för över 2 000 år sedan. Vi kan inte direkt relatera till människan Jesus. Därför måste vi under vår tid relatera till honom på ett annat kanske mera existentiellt sätt. Enligt den katolska kyrkans tro sker detta genom en ständigt ökad förståelse av Bibeln och dess många budskap, den kristna katolska traditionen, den katolska kyrkans undervisning inte minst genom en större förståelse av de sju av Kristus etablerade heliga sakramenten. Den katolska kyrkan grundad av Gud själv, det vill säga Kristus är det primära och fundamentala sakramentet.

Tron är ett interpersonalt förhållande mellan människan som holistisk individ och Gud. Aposteln Paulus omvändelse är ett radikalt exempel på denna relation. Grundläggande är att den som förföljer kyrkan har själv valt att vara Guds fiende.

Den kristna kyrkan i synnerhet den katolska är en integrerad del av Guds frälsningsplan, dess raison d’etre. Kyrkans uppgift är helt enkelt att väcka och föra fram människans inneboende godhet och sanna humanitet.

Enligt psykoanalytikern Carl. G. Jung grundar sig all religiositet på andligt sökande och tvivel. Han hävdar att religiös tro inte alltid har sitt ursprung i religiös övertygelse grundad på positivistisk logik. Religiös tro kan ha sitt ursprung i andras exempel, inte minst de otaliga martyrerna och helgonen eller en upplevelse av mysticism till exempel under en pilgrimsfärd eller retreat. Den katolska kyrkans doktorer och helgon Johannes av Korset och Teresa av Lisieux är exempel på mysticism som väcker och stärker ens religiösa tro. Biskop Eusebius' historik av kyrkans tidiga historia kan vara till nytta för att förstå hur den uppkom. Den kristna kyrkans utveckling och expansion är ett mirakel per se.

Fagerholm tycks söka sin religiösa övertygelse eller sin relation till Gud i vetenskapen och positivistisk logik. Han kommer knappast att hitta den där. Hans argumentering är fåfäng. Den omfattande katolska religiösa traditionen, dess olika former öppnar kanske för honom en bredare infallsvinkel i sökandet. Studium Catholicum på Riddargatan i Helsingfors har ett omfattande bibliotek som här kan vara till nytta.

Jan-Peter Paul,

Helsingfors

Svar Jan-Peter Paul hänvisar av allt att döma till Pierre Teilhard de Chardin, en förgrundsgestalt till smörgårdsbordet New Age, besläktat med positivt tänkande och populärpsykologisk självhjälp. Teilhard de Chardin försökte sig på en syntes mellan Darwins evolutionslära och den kristna tron, dock så att människan ses som "spetsen" på utvecklingen. Ibland går man i villfarelsen att vår kultur passerat medeltidens skenheliga dogmatism, men tendensen finns kvar hos Paul: viljan att skapa en uppdelning i ett "vi och dem". Givetvis så att katolicismen ges status av "sanning" medan allt avvikande utmålas som "guds fiender". Denna bombastiska renlärighet sänker allvarligt trovärdigheten och effekten hos Pauls budskap, som återfinns hos mången charlatan och diffus kultledare.

Lyckas vi samla ett inkluderande "vi" utan fiendebilder, ett förnuftets och humanismens minsta gemensamma nämnare som ger stor kraft att ändra på riktigt? Att definiera sin egen "gud" (men inte andras) som synonymt (ersättbart) med kärlek utgör en karikatyr, en begreppsurvattning och ett implicit retoriskt nederlag. Religionsmissbruk utgör ett alibi för att ducka för utmaningen att hitta en mening med jordelivet. Då man introducerar axiom eller andliga projektioner i stil med himmelrike och liv efter döden, alternativt förtappelse, formas religionen till ett fattigt substitut, en återvändsgränd.

Torsten Fagerholm,

ledarskribent, HBL

Diskussionen om evangelier, religion och tro är avslutad. Red.

ANDRA LÄSER