Alternativa åtgärder behövs för att lösa gråsäls- och skarvproblemen

Nu har man redan bugat för skarv- och sälskyddet tillräckligt samtidigt som man vänt ryggen mot skärgårdsbor, stugägare och fiskbestånden samt de som köper fisk från butikerna.

Under föregående miljöministers tid fattade man vid Miljöministeriet flera beslut som grovt kränkte speciellt landsbygdsbefolkningens rättskänsla och uppfattningen om den. För björn- och vargstammarna hade man redan för över ett årtionde sedan fattat beslut om en lämplig nationell nivå. Ministeriet gjorde ändå ingenting fastän björnstammen fördubblades och vargstammen tredubblades jämfört med godkända nivåer. Detta ledde till konflikter och civil olydnad. Det är väl ändå så att civil olydnad inte är reserverad enbart för rävbefriare och för de som bränner jordtransportmaskiner. Äntligen har man börjat arbeta med dessa och genom samarbete nått vettiga resultat och invånarnas godkännande.
En av grundförutsättningarna för samarbetet är att lagstiftningen och särskilt anvisningarna ger en möjlighet att på riktigt gå in och lösa konflikter på sådana sätt som är acceptabla för alla parter, även för dem som har lidit på grund av läget eller för dem som har drabbats av ekonomiska förluster.
I skärgården finns det fortfarande två stora problemhärvor som väntar på sin lösning. På grund av det överdimensionerade skyddet har gråsäls- och skarvstammarna vuxit enormt. Nu har man på vissa orter fått tillstånd att störa skarvkolonier, men störningar flyttar bara problemen till andra orter. Såsom det har hänt i Bottenviken.
I Danmark och Sverige har skarven redan sökt sig till insjöarna och fiskbestånden där har allt oftare kollapsat. Det finns tecken som tyder på att det även skulle vara möjligt i Finland. I största farozonen ligger då närmast Pyhäjärvi i Säkylä, Lojo sjöområde samt Vanaja och Vesijärvi i Lahtis. Om man inte omedelbart kraftigt börjar reducera skarvstammen är även insjöarnas fiskbestånd i stor fara. För att inte att tala om de problem som avföringen utgör för naturen och vattnet.
På havsområdena är problemen omfattande och kumulerande. Vattenområdena blir övergödslade, fiskbestånden blir snedvridna, viktiga lekområden nära kolonierna mister sin produktivitet. Och när man tittar på kartan är hela kustremsan från Virojoki upp till Kalajoki hotad.
För att begränsa stammarna till en lokalt acceptabel nivå finns två, redan i andra länder prövade och i allmänt bruk använda metoder: vid häckningstiden äggoljning samt skyddsjakt. Den första begränsar, om den används på rätt sätt, effektivt stammens tillväxt, den andra utgör ett effektivt sätt att lokalt skydda viktiga lekområden, yrkesfiskarnas bragder och utsättningsområden för fiskyngel, bland annat i åmynningarna för att trygga havsvandrande lax, öring och vandringssikyngel.
För skarvens del börjar nu på hösten de regionala arbetsgrupperna sitt arbete vilkas syfte är att hitta lösningar på konflikterna på lokal nivå. För att över huvud taget kunna nå ens några vettiga resultat måst arbetsgrupperna ha ett tillräckligt urval av metoder. Miljöminister Kimmo Tiilikainen har åtminstone haft en negativ inställning till skyddsjakt. Givetvis är ju det katastrofala läget i Vasatrakten mindre betydande sett från Ruokolahti. Men vad skulle han säga om kolonierna började etablera sig i trakten av södra Saimen? Om inga kraftfulla motåtgärder görs nu är det bara en tidsfråga innan det händer.
Tusen yrkesfiskare är en marginell grupp, ett par hundratusen fritidsfiskare litet mera, men tre miljoner konsumenter som köper sin fisk från butikerna är redan en betydande grupp röstberättigade. Lönar det sig verkligen att motsätta sig deras vilja att köpa hälsosam inhemsk fisk från butikerna? Även i regeringsprogrammet är inhemsk fisk en av spetsplanerna.
Alltid när man bugar mot ett håll vänder man ryggen åt ett annat. Nu har man redan bugat för skarv- och sälskyddet tillräckligt samtidigt som man vänt ryggen mot skärgårdsbor, stugägare och fiskbestånden samt de som köper fisk från butikerna.
Det är tack vare skärgårds- och ortsbefolkningens skötsel av naturen och naturresurserna under hundratals år som vi i dag har en värdefull natur. Denna värdefulla natur och naturresurs är nu på väg att förstöras på grund av oförstånd och ovilja hos myndigheter att inse vad som håller på att ske och avsaknad av insikt om vilka åtgärder som behöver vidtas.
Vi behöver ett tillräckligt stort urval av alternativa åtgärder för att på ett för alla parter hållbart och acceptabelt sätt lösa skarv- och gråsälsproblemen.
Ge oss det!

Paavo Paju

medlem, Nylands regionala skarvarbetsgrupp

ANDRA LÄSER