Upp till kamp för synlighet och mot fördomar

Fotot från 1978 på den unga Kaija Saariaho som intervjuar den jämnt halvseklet äldre kollegan Helvi Leiviskä (1902-1982) är både rörande och profetiskt. Värmen och förtroendet dem emellan tycks påtaglig och mycket snart skulle Leiviskä ge över stafettpinnen som Finlands ledande kvinnliga tonsättare till Saariaho.

Saariaho skulle i sin tur så småningom komma att etablera sig som en av sin generations ledande förmågor även internationellt och oavsett kön, medan Leiviskäs musik fortfarande är något av en kuriositet på konsertprogrammen och på några få undantag när aldrig inspelad på skiva.

Trots att de patriarkala strukturerna i högsta grad frodades ännu på 1980- och 1990-talen hade klimatet ändå blivit så pass mycket gynnsammare att Saariaho inte behövde utkämpa den kamp för synlighet och mot djupt rotade fördomar som var Leiviskäs lott.

Ändå var Leiviskäs position egentligen inte mer utsatt än flera av hennes manliga kollegers. Hon fick samtliga centrala verk framförda – vissa flera gånger – och kritiken var mestadels välvillig eller uttalat positiv. Tydligast framträder den diskriminerande attityden i regelbundet återkommande, tidstypiska omdömen i stil med ”trots att hon är kvinna” eller ”hennes musik klingar ju som en mans”.

Redan under Leiviskäs livstid började hennes musik dock försvinna från repertoaren och i dag är såväl den som den pionjärinsats hon på många plan stod för så gott som helt bortglömd. Desto viktigare då att vi nu får den första biografin, som även om den är behäftad med talrika brister fyller ett gapande kunskapstomrum.

Pianisten och musikvetaren Eila Tarasti har känt Leiviskä sedan barnsben och haft tillgång till hennes, och några av de sex syskonens, kvarlåtenskap (danskonstnären Ilta Leiviskä och det vid unga år stupade tonsättarlöftet Aulis förlänas egna, fylligare presentationer). Ett digert material av korrespondens, dagböcker, anteckningar, kalendrar, tidningsurklipp, foton samt notskisser och -manuskript, som hon tyvärr inte har klarat av att hantera på ett meningsfullt sätt.

Boken svämmar över av detaljerad information, som borde ha sovrats med betydligt hårdare hand. Överlånga brev- och dagbokscitat – även av rätt perifera personer – fyller sida efter sida och skymmer, jämte en uppsjö triviala och irrelevanta vardagsnoteringar, sikten för de plausibelt intressanta resonemangen.

Den mest givande korrespondensen är den med Leiviskäs avhållne lärare, Erkki Melartin, som kom att bli ett slags fadersgestalt för henne – hennes egen far dog tidigt – och som hon förvånansvärt öppenhjärtigt biktar sig för. Vad som kunde ha blivit en av framställningens höjdpunkter, Melartins 50-årsdag 1925 och den i samband därmed uruppförda sjätte symfonin, förbigås dock av någon anledning så gott som helt.

Det är inte den enda märkligheten som den genomgående ojämna och spretiga texten bjuder på och när den därtill kryllar av ologiska tankehopp, slarviga formuleringar och, tyvärr, rena sakfel står det klart att det som framför allt hade behövts är en sträng lektörsblick, som hade fått fason på de mest irriterande inkonsekvenserna och den mest påfallande materialmässiga slappheten.

Levnadsteckningen framskrider årsvis kronologiskt på ett föga upphetsande sätt, medan de musikaliska analyserna är samlade i ett separat block mot slutet. I sig inte oävna analyser, men Tarasti har valt att koncentrera sig på vokalmusiken, pianomusiken och kammarmusiken, medan orkestermusiken förutom symfonierna samt verken för kör och orkester lyser med sin frånvaro i sammanhanget.

Det gör, märkligt nog, även en heltäckande verkförteckning, medan den receptionshistoriska biten i gengäld får nog så generöst med utrymme. De mer essäartade kapitlen om Leiviskäs relation till husgudarna Wagner och Sibelius samt hennes musikfilosofiska världssyn hör till helhetens mer relevanta, medan de rätt omständliga utläggningarna rörande hennes engagemang i det teosofiska Ruusuristi-samfundet i längden blir aningen tröttande.

Och musiken då? Tja, i ett nötskal kunde man säga att Leiviskä var en typisk eklektiker, även om syntesen av senromantiska och nyklassiska element i de bästa stunderna framstår som rätt originell. De fem symfonierna, av vilka tre fått ordningsnummer, är en imponerande prestation och behandlas även ingående, medan kapitlet om musiken till Nyrki Tapiovaaras Juha – det jämte Madetojas vid samma tid tillkomna musik till Teuvo Tulios Taistelu Heikkilän talosta, första specialdesignade partituret i finländsk filmhistoria – är bokens kanske mest fascinerande läsning.

Trots sina uppenbara tillkortakommanden är Tarastis biografi ett välkommet tillskott till genren och nu återstår blott att se om en renässans för Leiviskäs musik ligger inom möjligheternas ramar. En skivinspelning av symfonierna och pianokonserten samt exempelvis ett tvärsnitt av den rikhaltiga vokalproduktionen vore en bra början.