Dagen som ett knippe rubriker

Jag trodde redan att Lars Norén var ett passerat kapitel i mitt liv, ungefär som studentexamen eller förväntan inför morgondagen, men så dök han upp igen i form av sin senaste och definitivt sista dagboksbok. När jag läste den första volymen för femton år sedan skrev jag till och med ett brev till honom, men fick inget svar (fast min förväntan var stor).

I En dramatikers dagbok 20192020 är det en tröttare Norén som möter en. Mycket känner man igen: shoppandet av kläder (designern Yamamoto hänger med fortfarande), det dagliga skrivandet på flera texter parallellt, de kärleksfulla omdömena om olika personer (som gör de kritiska så mycket värre). 

Men det har skett förändringar: tobaken är utbytt mot snus, resorna är inställda (på grund av pandemin), skället på Dagens Nyheter och Sveriges Radio är hörbart men inget jämfört med hur teaterkritikern Leif Zern plockades i bitar i tidigare dagböcker. DN:s kulturchef Björn Wiman karakteriseras visserligen som en posör, avskydd är också kritikern och författaren Elisabeth Åsbrink, men det hårdaste omdömet ger Norén genom sin brist på engagemang: ”Jag är inte längre prenumerant.”