Konsertrecension: Jaakko Kuusisto navigerade i sitt sista verk ut mot öppna farvatten

Sibeliustörsten tycks vara i det närmaste outsläcklig i vårt land och närhelst hans musik spelas är det fullsatt, åtminstone i Musikhuset. Så vid Radions symfoniorkesters självständighetskonsert, där Sibelius var i blickfånget, och så även vid Helsingfors stadsorkesters konsert senaste vecka, där det ävenså var ett helfinländskt program som gällde.

Sibelius hördes, föga överraskande, också vid stadsorkesterns konsert på den finländska musikens dag och törhända är kvoten nu fylld för ett tag. Inhemsk musik överlag kan däremot självfallet aldrig göras för ofta. Framförallt inte ny musik, som glädjande nog varit på tapeten vid samtliga nämnda konserter.

Vinnaren i Sibelius violintävling uppträder traditionsenligt med HSO och för den som inte hört Sibelius violinkonsert tidigare i levande livet lär det ha varit en nog så minnesvärd upplevelse. Så värst mycket bättre går det knappast att göra stycket rent tekniskt och när även den emotionella biten var i det närmaste perfekt kalibrerad och på alla sätt smakfullt förverkligad närmade vi oss en på många sätt optimal tolkning.

Inmo Yang charmade alla med sina tävlingsversioner av Sibelius och, inte minst, Nielsens konsert och Sibeliuskonserten gav nu, föga överraskande, ett om möjligt ännu mer gediget och genomtänkt intryck. Allt verkar så enkelt för Yang, samtidigt som han aldrig förfaller till ytligt virtuoseri. Yang tycktes ha en klar bild av hur helheten bör förverkligas och han ger, sina unga år till trots, intrycket av en mogen och erfaren musiker, som kan gå hur långt som helst.

Osmo Vänskä, som dirigerade även senaste veckas konsert, hade tvingats ge återbud på grund av en olyckshändelse. En jobspost, som löstes på elegantast möjliga sätt så att orkesterns konsertmästare, Jan Söderblom, tog över dirigentpinnen i Sibelius – ett stycke han kan utan och innan – medan Pekka Kuusisto dirigerade Helsingforspremiären på Jaakko Kuusistos symfoni.

Symfonins tillblivelsehistoria är både tragisk och unik, såtillvida att Jaakko hade hunnit komponera endast tio minuter av symfonin, ett beställningsverk för Vänskä och Minnesotasymfonikerna, när han avled i februari i år. Pekka och notgrafikern Jari Eskola, som känner Jaakkos estetik bättre än de flesta, fullbordade dock stycket, som fick sitt uruppförande i Minneapolis i juni och vars Finlandspremiär gick av stapeln i Uleåborg i november.

Den officiella versionen är alltså att Pekka, med benägen hjälp av Eskola, färdigställde symfonin, men i praktiken komponerade han – med ledning av vissa anteckningar och utsagor av Jaakko – över hälften av det 25 minuter långa verket och det faktum att det är omöjligt att skönja några som helst skarvar mellan det ena och det andra säger något om hans förmåga att leva sig in i broderns musikaliska värld.

Det känns förmätet att komma med någon desto mer detaljerad kritik av ett verk, vars existens är något av ett mirakel, men jag tillåter mig ändå några randanmärkningar. Den musik som Jaakko hann skriva, och på sedvanligt briljant sätt orkestrera, är lättillgänglig men aldrig lättköpt. Greppet är något mer introvert än vanligt, reminiscenser av en enkel visa han skrev till sin blivande hustru Maija är invävda i helheten och som välbehövlig kontrast finner vi även typiskt kuusistoska filmmusikalluderande partier samt några mer intrikat formulerade passager.

Jag ställer mig eventuellt aningen tveksam till om den tvåsatsiga storformen (satserna görs attacca) på det motiviskt-dramaturgiska planet verkligen gör skäl för benämningen symfoni och formspråket känns stundtals onekligen rätt rapsodiskt. Det är å andra sidan mindre tungt vägande invändningar enär själva tilltalet, såväl substansmässigt som emotionellt, bär verket igenom.

Och oavsett vems idé symfonins coda var, med sin pointillistiska textur symboliserande blinkande fyrar, sjömärken och navigationsljus – min kvalificerade gissning är Pekka – är det en lika kreativ som berörande lösning. För att citera Pekka: ”För Jaakko var rutterna välkända. Följer man signalerna kan man tryggt navigera genom skärgården ut mot öppet hav.” Jaakko Kuusisto har navigerat mot det stora okända, men hans djupt humana musik lever kvar.