David Bowie sågades hårt i början av sin karriär

En årlig Bowiekväll håller på att bli en tradition på Yle Teema, och i år inleds kvällen med den tredje delen av Francis Whatelys dokumentärtrilogi om David Bowie (1947–2016). De tidigare delarna hette David Bowie: Five Years (2013) och David Bowie: The Last Five Years (2017) och har båda sänts i Yle Teema. Om den första handlade om toppen av Bowies karriär och den andra om hans sista år, handlar kvällens dokumentär om de första motiga, kreativt sökande åren fram till genombrottet.

Som dokumentär fungerar David Bowie: Finding fame (2019) alldeles utomordentligt som fristående. Det är en en och en halv timme lång historia om en outtröttligt stretande ung artist, kreativt experimentell och innovativ, men framgångarna lät länge vänta på sig. Inledningen på hans karriär, de första bandprojekten, de första skivorna som alla floppade en efter en, var en rätt motig tid. David Jones, som han ännu hette på den här tiden, var verkligen ingen uppenbar stjärna i början, och till det mest underhållande i dokumentären hör tidiga fullständigt nedgörande sågningar av Bowies låtar, sångröst och utstrålning som en tidigare bandmedlem läser upp. I dag kan man bara skratta åt denna grava missbedömning; å andra sidan var det knappast lätt att vid den här tiden se det unika i Bowies brustna, knarriga sångröst. Som låtskrivare var han heller ännu inte den hitmakare han senare skulle bli.