Insändare: Radio Vega försummar finlandssvensk musik

Radio Vega är en så kallad flödesradio som låter ord, musik och repriser flöda från tidig morgon till midnatt. Ibland blir orden bara en fåfäng jakt på tankar, liksom den flödande musiken blir skval. Det är liksom inte lätt att liksom samtidigt prata och tänka ut vad man ska liksom säga, så ibland blir det mycket liksom fel preposition, men flödet är det liksom viktigaste.
Radio Vega är en finlandssvensk kanal och därför prioriteras det finlandssvenska inte minst då det gäller kultur. Man har fått kritik bland annat när det gäller musikvalet och det magra inslaget av finlandssvensk musik. Men – hur skall man kunna ha ett brett utbud av finlandssvensk musik då man inte har någon redaktör för finlandssvensk musik.
Här kan man påpeka att populärmusiken har en adress till många och är därför kulturpolitiskt synnerligen viktig särskilt för en minoritet som den finlandssvenska. Populärmusiken hör till de mest identitetsskapande av kulturformer. I det avseendet är Radio Vegas attityd obegriplig speciellt som de finlandssvenska artisterna av naturliga orsaker dessutom har en smal marknad. Här har man försummat sin kulturpolitiska uppgift.
Det finns lyssnare som föredrar enbart viss sorts musik. För dem är flödesradion inte alltid det rätta valet. Överhuvud är flödesradion mindre lämpad för den som vill veta vad man får, men kan för mången fungera bra som ljudtapet – dock ofta som sådan saknande en engagerande, bildande dimension. Talinslagen fragmentiseras dessutom av en riklig utfyllnadsmusik och den vanligaste frasen i Radio Vega torde vara ”men före det ska vi lyssna på en skiva”.
I stället för fördjupning har man kvalificerat snack och i stället för initierade, med ambition gjorda musikprogram, utfyllnadsprogram – men glöm inte vissa populära önskeprogram gällande musik. Vad vore en fredagskväll utan En gåva i toner för att inte glömma Kaffekvarnen och Café Svenskfinland – och vad vore en sommar utan Naturväktarna.
Aj, Café Svenskfinland finns ju inte mera, så synd för det skapade samhörighet mellan de utspridda finlandssvenska regionerna genom sitt innehåll och hade en närhet, en identitet inte minst genom att musiken var integrerad med innehållet.
Den klassiska musiken har länge fört en föga synlig tillvaro även om en inlånad Leif N. gjort väl ifrån sig. Väl ifrån sig har också vetenskapsredaktören gjort.
Staffan och Stefans initierade, intressanta skvaller glädjer många, även om humorn någon gång kan vara både tillkämpad och förutsägbar – men ändå humor eller försök till humor. Uppfriskande. Satiren är det bästa sättet att sticka hål på bubblor av lögn och hyckleri.
Uppfriskande satir skulle allt som oftast behövas bland allt snackmos, tillförande Radio Vega sting och intellektuell skärpa. Likaså vore en dagens dikt, en dagens tanke, ett lyft som skulle ge ett tankeväckande perspektiv. Vart försvann önskedikten som kanske skulle behövas i en tid av avtynande intresse för poesi. Humor och underhållning är en bristvara i Radio Vega, men kräver givetvis resurser som kanske inte finns.
Uppfriskande satir skulle allt som oftast behövas bland allt snackmos, tillförande Radio Vega sting och intellektuell skärpa.
Magnus L. har gett Eftersnack en fin, personlig profil genom sin charmanta framtoning. Flödesradion har dock gjort att många andra inslag är någon form av eftersnack.
Tidigare hade man musikredaktörer för populärmusik som exempelvis Åke Grandell, Cay Carlson, Benny Törnroos och Thomas Ek som blev radioprofiler genom sin personlighet och som hade den kännedom om finlandssvensk musik man gärna förknippar med en musikredaktör i en finlandssvensk kanal. I dag har det personliga greppet nästan helt försvunnit.
I minst 50 år, ja ända sen Alf Sund från Korsholmsgillet i VBL någon gång på 70-talet klagade över musikutbudet har senare Gunilla Malm och många, många andra i HBL gjort detsamma. Radio Vega har därför ofta genom åren sett sig tvungen att motbevisa en jämn ström av klaganden, men kritiken har bara fortsatt.
Radio Vega har visserligen ingen redaktör för finlandssvensk musik men tycks inte sakna resurser att med allsköns statistik försöka motbevisa lyssnarna. Ett fördjupat utbud av den finlandssvenska musiken torde vara mer i överensstämmelse med koncessionen än att polemisera med lyssnarna om deras musikaliska preferenser.
K-G Backholm, Helsingfors

ANDRA LÄSER