Fattig och lycklig i 1920-talets Paris

Man kommer aldrig från Paris, skriver Ernest Hemingway i sin självbiografiskt präglade bok, sorgesången En fest för livet.

Rue Mouffetard är en av många små underbara vindlande marknadsgator i Paris. Gatan ligger på vänstra sidan, löper uppåt och byter namn när den branta nerförsbacken mot Seine börjar.

På toppen av Rue Mouffetard ligger Place de la Contrescarpe, i dag ett litet idylliskt torg. Till de här kvarteren anlände Ernest Hemingway, nygift med Hadley Richardson, när han slog sig ner i Paris i januari 1921. Under sina år i Paris bodde han här på flera olika adresser.

Rue Cardinal Lemoine är en av de mera kända.

På 1920-talet var de här kvarteren ruffiga, präglade av vinddrivna existenser och den kväljande stanken från kloakerna.

En av Hemingways och Hadleys lägenheter låg ovanför ett sågverk. Om morgnarna kunde de möta getherden spelande på sin flöjt.

Hemingway hade visserligen ett arbetsrum men gärna skrev han även på stans kaféer eller restauranger, i synnerhet vintertid när han på det viset behändigt kunde spara på utgifterna för att värma upp sitt kyffe.

Ibland distraherades hans skrivande av en underbar kvinna som råkat slå sig ner på samma kafé:

"Jag har sett dig min sköna och nu tillhör du mig, vem du än väntar på och om jag så aldrig får se dig igen, tänkte jag. Du tillhör mig och det gör även hela Paris och själv tillhör jag detta skrivhäfte och denna blyertspenna", noterar Hemingway i En fest för livet.

Boken utkom första gången 1964, tre år efter Hemingways död. Nu ges den ut i en reviderad utgåva vilket innebär att flera kapitel som refuserades från den första utgåvan har tagits med.

En mytisk tid

En fest för livet är en hyllning till boulevardernas, grändernas, barernas och konstnärernas Paris, den stad Ernest Hemingway längtade till under resten av sitt liv. Men det är också en bok om den unge Hemingway, innan han hade publicerat sin första roman, och en berättelse om den mytiska tid då amerikanarna älskade att känna sig europeiska och fördrev flera år i Frankrikes huvudstad.

I anteckningar som påträffades efter Hemingways död understryker författaren att boken ska ses som skönlitteratur trots att han skriver i första person.

Under sin första tid i Paris arbetade Hemingway som korrespondent för Toronto Star. Efter att ha lämnar den uppgiften koncentrerade han sig på sitt författarskap. Han skrev noveller och han arbetade på det som skulle bli debutromanen Och solen har sin gång.

I umgänget ingick flera personer som stått förebild för huvudkaraktärerna i Och solen har sin gång – bland dem Harold Loeb (Robert Cohn), lady Duff Twysden (lady Brett Ashley), Don Stewart (Bill Gordon) och Pat Guthrie (Mike Campbell).

I glatt sällskap. Ernest Hemingway, längst till vänster, tillsammans med Harry Loeb, lady Duff Twysden, sin hustru Hadley, Don Stevart och Pat Guthrie. Loeb, lady Twysden, Stewart och Guthrie har alla stått förebild för huvudpersonerna i Och solen har sin gång. Bild: Okänd

En stor del av Och solen har sin gång skrevs på restaurangen Closerie des Lilas i Montparnasse. I restaurangen finns ett foto av Hemingway, och hans favoritbord står kvar.

Trots att Paris som plats var så viktig för Hemingway är staden märkligt frånvarande i det mesta av hans författarskap. Undantaget är just Och solen har sin gång som inleds med en Parisskildring.

Fattig och hungrig

Texterna i En fest för livet handlar om skrivandet, om den älskade första hustrun Hadley och om sonen Jack, även kallad Mr Bumby. Tillsammans med Hadley lever Hemingway ett lyckligt familjeliv, där hästkapplöpning är ett gemensamt fritidsnöje. Tillsammans med bland andra Scott Fitzgerald och hans hustru Zelda blir umgänget vildare.

På den här tiden var Hemingway en fattig man, åtminstone enligt egen utsago. För att fördriva hungern sökte han sig till Luxemburgträdgården. Där varken såg eller kände man doften av mat och ett besök på Luxemburgmuseet erbjöd en extra sensation. Om man var tom i magen blev tavlorna tydligare och vackrare.

"När jag var hungrig förstod jag mycket bättre Cézanne och hur han målade sina landskap", skriver Hemingway som ansåg att han utvecklade sin karaktäristiska stil genom att studera kubisten Paul Cézanne.

De dagar Hemingway var extra utsvulten hände det att han lockade parkens duvor till sig, vred nacken av en som var extra mullig och vandrade hem med middagsmaten gömd i sonens barnvagn för att inte bli ertappad.

Inte långt från Luxemburgträdgården låg bokhandeln Shakespeare & Company. Bokhandelns ägare, Sylvia Beach blev Hemingways förtrogna och bokhandeln ett av hans käraste tillhåll. Sylvia Beach försåg Hemingway med litteratur och lät honom låna hur många böcker han ville, utan några garantier. Om Sylvia Beach har Hemingway enbart vackra ord att säga.

I dag ligger Shakespeare & Company nere vid Seine, då låg den vid Rue l'Odéon.

Och så fanns förstås den imposanta Gertrude Stein, på Rue de Fleurus 27. Med Gertrude Sterin kunde Hemingway diskutera konst även om han ansåg att hennes smak var diskutabel. Gertrude Stein förstod sig visserligen tidigt på Picasso och Matisse men i hennes digra konstsamling fanns också mindre skickliga konstnärer representerade. Senare blev Hemingway och Stein ovänner och Hemingway utnämnde Stein till "kverulant".

Två koffertar på Ritz

Men tänkte sig Hemingway då, när han skrev texterna, att de skulle publiceras och av eftervärlden betraktas som mästerliga levnadsminnen? I flera decennier låg hela materialet bevarat i två koffertar som Hemingway hade deponerat på hotell Ritz i Paris 1928.

Bild: Okänd

År 1956 föreslog personalen på Ritz att Hemingway skulle komma efter materialet som bestod av maskinskrivna manus, anteckningar som låg till grund för Och solen har sin gång och gamla kläder.

Arbetet med att skriva om och skriva nytt tog flera år. I det första utkast Hemingway lämnade in till sin förläggare 1959 saknades inledningen och ett avslutande kapitel.

Åren i Paris formade Hemingway som författare men de var också en mycket produktiv tid. Sonsonen Séan Hemingway vågar sig inte på någon gissning när Hemingway beslöt sig för att renskriva materialet till en bok men avslöjar att Hemingways arbetsnamn på boken var The Paris Sketches.

Ernest Hemingway begick självmord 1961, sju år efter att han hade tilldelats Nobelpriset i litteratur och svårt deprimerad och livstrött. Hans fjärde hustru Mary Hemingway sammanställde boken och gav den dess namn, A Moveable Feast, efter något Hemingway hade sagt till en av sina levnadstecknare, Aaron Hotchner.

Annika Hällsten Reporter

Serie: Vi reser när vi läser

Aldrig mätt på Paris

Introduktion: Kulturens sommarserie dyker ner i reselitteraturen. I dagens reportage landar vi i Paris på 1920-talet.

Bok: En fest för livet.

Författare: Ernest Hemingway

Resenärer: Ernest Hemingway, Hadley Richardson, Francis Scott Fitzgerald, Zelda Fitzgerald, Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Sylvia Beach med flera.

Rutt och resmål: Paris. Resenärerna tillbringar ett ansenligt antal timmar på olika krogar men flanerar även i den stad Hemingway älskade högst. Boken handlar om de som med Steins ord tillhörde "den förlorade generationen."

Speciellt: Den nya utgåvan av En fest för livet, utgiven av förlaget Bakhåll i våras, skiljer sig på flera punkter från den första utgåvan som kom 1964 och som hade redigerats av Hemingways änka Mary Hemingway. Flera av de beslut Mary fattade har rivits upp av Hemingways sonson Seán Hemingway. Ett helt nytt kapitel handlar om Hemingways samvetskval när han står i beråd att skilja sig från sin första hustru Hadley Richardson för att gifta om sig med Pauline Pfeiffer.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08