Fascismen reser sig

Jude Laws och Eddie Redmaynes karaktärer antyds ha varit mer än bröder.Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures

I den andra filmatiseringen av J.K. Rowlings femdelade Fantastiska vidunder-värld står valet mellan att ge de renblodiga trollkarlarna makten, eller att föra fram mångfald och tolerans.

FANTASY/ÄVENTYR

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott. Regi: David Yates. Manus: J.K. Rowling. I rollerna: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Jude Law, Johnny Depp, Zoë Kravitz, Don Fogler, Ezra Miller, m.fl.

J.K. Rowling hade skrivit färdigt Harry Potter-serien lämnade hon en hel värld som längtade tillbaka till Hogwarts. I filmserien Fantastiska vidunder, som nu har nått sin andra del, bjuder hon på samma detaljrika världsbygge, samma budskap och vissa yngre versioner av de älskade rollfigurerna. Denna gång står hon själv för manuskriptet och har haft sista ordet när det gäller rollbesättning och det mesta annat.

Året är 1927 och filmen inleds med att Gellert Grindelwald (en sönderblonderad Johnny Depp med vita ondskefulla ögon) flyr från fängelset. Han beger sig till Paris, där filmen utspelar sig, en modell av en stad med levande statyer och vackert ljus över Seine. Grindelwald och egentligen alla andra i filmen är på jakt efter Credence Barebone (Ezra Miller), en obscurus, det vill säga en bortbyting med enorma magiska krafter – som han antingen kan använda för att ge de renblodiga trollkarlarna makten, även över människorna, eller för att föra fram mångfald, tolerans och att leva i bredd. Detta slags hyllning till de udda och utstötta brukar på film, även här, visualiseras med cirkus. Själv vill Credence bara veta vem han är.

Motsättningarnas tid

"Vår är en tid när precis alla måste välja sida", säger brodern till Newt Scamander (Eddie Redmayne), den veka, djurkära hjälten från den första filmen. Newts superkraft är att han kan hitta och tämja alla möjliga fantastiska vidunder, som de klåfingriga, mullvadslika nifflarna eller stora blodtörstiga tångdrakar från de skotska högländerna. Den här förtjusningen i att hitta på varelser är ett eget spår i filmen, som talar direkt till yngre barn – en hyllning till den artrikedom som naturen redan har eller ett steg bortom den? I alla fall för de sällan handlingen framåt, även om djuren fungerar som Newts vapen.

I stället är det en ung Albus Dumbledore (Jude Law, som uppenbarligen har fått gravitas av att spela påve och passar så utmärkt i rollen att han bär filmen) som ger Newt i uppdrag att kämpa mot Grindelwald. Själv kan han inte göra det, eftersom Dumbledore och Grindelwald har varit "mer än bröder" (en lite väl diskret antydan om deras homosexualitet). Eftersom Newt inte är intresserad vare sig av makt eller popularitet, utan av att göra det som är rätt, är han nu den utvalda.

Slåss med trollstavar

Under filmens gång närmar sig Grindelwald alltmer fascismen: brunskjortor & väckelsemöten & en estetik med örnar och Riefenstahl. Medan Newt har en knöligare intrig där han träffar sina vänner från ettan, auroren Tina (Katherine Waterston) och mugglaren Jacob (Don Fogler). Bataljerna utspelas med trollstavar, vilket å ena sidan innebär att det är dramatiskt underväldigande, å andra sidan att våld avbildas sympatiskt lite. Överlag är slagen för stora och datoranimerade och specialeffekterna enorma, utan att särskilt mycket sker med personerna. Det är ganska underhållande, inte hemskt spännande och passar bäst för ungefär tolvåringar.

Men man kan lita på Rowling. Det är underbart nostalgiskt när filmen besöker Hogwarts, ibland skymtar hennes vimsiga humor och värderingarna är på plats. Det talas illa om ett släktträd där endast männen förekommer och kvinnorna är blommor utan namn. Och skillnaden mellan Newt och Grindelwald är att Grindelwald är en elitist som bara vill omges med sin egen överlägsna sort. Newt säger: "Hans svaghet är att han inte förstår naturen hos primitiva varelser, som djur", och filmen ger honom rätt. Medan Newt "som aldrig har mött ett monster han inte kan älska" står för det goda. I dessa tider gör sådant en ändå glad.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker