Fascinerande resa genom barockens protestantiska Tyskland

Susanne Langner var solist på Finländska barockorkesterns konsert på Riddarhuset.Bild: Pressbild

Susanne Langners vackra, böjliga och ljusa altstämma har en närapå instrumental kvalitet i klangen.

Finländska barockorkestern. Solist: Susanne Langner, alt. Schein, Tunder, Buxtehude, Johann Christoph Bach, Bernhard, Mozart, Johann Sebastian Bach.

Riddarhuset 9.2.

Titeln på Finländska barockorkesterns första Riddarhuskonsert för säsongen, "Protestantisk kyrkomusik före och efter Bach", var aningen missvisande. Någon sådan musik skriven efter Johann Sebastian Bach bjöd man de facto inte på och hälften av numren bestod därtill av högst profan instrumentalmusik.

Men varför hänga upp sig på småsaker? Rent musikaliskt har sakralt och profant självfallet inte vetat av någon desto mer rigorös gränsdragning och resan från Sebastian Bachs företrädare med ett sekels marginal som Thomaskantor i Leipzig, Johann Hermann Schein, via Sebastians pappas kusin, Eisenachkantorn Johann Christoph Bach och Basti själv till den store Bachbeundraren Mozart var onekligen fascinerande.

Stilistiskt rörde vi oss alltså från förbarocken via diverse nedslag i högbarocken mot Sebastian Bachs senbarocka syntes och med den geografiska och kulturhistoriska kompassnålen stadigt pekande mot det protestantiska norra Tyskland. Vilket ändå kan tas med en nypa salt, enär det inte fanns en enda av kvällens tonsättare som inte skulle ha låtit sig influeras av italiensk musik.

Så även Schein – vi hörde en Intrada och en Padouana från taffelmusiken Banchetto musicale – och så i högsta grad Franz Tunder, Buxtehudes företrädare som kantor i Mariakyrkan i Lübeck, som sannolikt studerade för självaste Frescobaldi. Även den i Hamburg och Dresden verkande Christoph Bernhard hade studerat i Italien, vilket tydligt röjdes i den expressiva solokantaten Aus der tieffen.

Vacker bugning mot Bach

Danmarks gåva till det barocka Europa och Sebastian Bachs store idol, Helsingborgsfödde Diderik (Dietrich) Buxtehude, representerades här av en ypperlig triosonat i G-dur (BuxWV 271), medan den synnerligen katolske Mozarts Adagio och fuga d-moll K 404a nr 1 – fugan är en bearbetning av diss-mollfugan ur Bachs Das wohltemperierte Klavier I – är en vacker bugning mot Fader Bach i en tid när hans stjärna redan var i kraftigt dalande.

Dresdenfödda Susanne Langner var en spännande ny bekantskap och hennes oerhört vackra, böjliga och ljusa altstämma var som klippt och skuren för den här estetiken och hon nyttjade den stundom – så till exempel i Tunders Wachet auf! Ruf uns die Stimme och Johann Christoph Bachs lamento Ach, dass ich Wassers gnug hätte – med en närapå instrumental kvalitet i klangen.

Och i Sebastian Bachs kantat Vergnügte Ruh, beliebte Seelenlust, fick hon sedan spela ut hela sitt tolkningsmässiga register från förtröstansfullt pastorala stämningar till elegiska, rentav förtvivlade passager. Kvällens FiBO Players, som mest åtta till antalet och följsamt ledda av Hannu Vasara, spelade en del smärre rytmiska och tonala skavanker till trots på det hela taget njutbart och speciellt skönt klingade Piia Maunulas oboe d'amore i Bachkantaten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18