Farsi för nybörjare – med tysk brytning

Nahuel Pérez Biscayart och Lars Eidinger i en film där en judisk lägerfånge lär en SS-officer låtsaspersiska. Bild: Filmikamari

Rysk-belarusiska Lektioner i persiska är inspirerad av en sann historia och handlar om en judisk lägerfånge som lär en SS-officer låtsaspersiska. Att fången när som helst kan bli avslöjad ger dramatisk nerv åt en film där även nazisterna framstår som mänskliga.

DRAMA

Lektioner i persiska

Regi: Vadim Perelman. Manus: Ilja Sohin, efter en roman av Wolfgang Kohlhaase. Foto: Vladislav Opelyants. I rollerna: Nahuel Pérez Biscayart, Lars Eidinger, Jonas Nay, Leonie Benesch. 128 min. F16

Min morfar, patolog på Maria sjukhus i Helsingfors, lärde mig att räkna till tio på franska i unga år. Det var åtminstone vad han själv påstod, de facto pratade han inte ett ord franska vilket jag kom underfund med efter att i tid och otid ha försökt pracka mina språkkunskaper på förbryllade medmänniskor.

Det här kom jag att tänka på i samband med Vadim Perelmans Lektioner i persiska (Persian lessons), ett koncentrationslägerdrama där språkförbistringen anger tonen. Gilles (Nahuel Pérez Biscayart) är en belgisk jude som tillfångatagits i ockupationens Frankrike och nu åker mot sin egen död, på ett lastbilsflak.

Men där hans olycksbröder och -systrar möter sin skapare i en skogsdunge klarar sig Gilles, nu Reza, med livet i behåll. Orsak: han påstår sig vara perser till skillnad från jude och som det råkar sig har man i det närliggande koncentrationslägret användning för en person med kunskaper i farsi.

Kökschefen och SS-officeren Koch (Lars Eidinger) drömmer om att öppna en restaurang i Teheran efter kriget och då kan det sitta bra med ett litet språkbad. Sagt och gjort, Reza trollar fram en bredsida låtsasfarsi och hoppas på att ingen genomskådar hans bluff.

Mänskligt ansikte

Det har gjorts både ett och annat drama om helvetet i koncentrationslägren och kanske är det därför som Lektioner i persiska inte direkt slår knockout. Men visst har filmen sina sidor, och stunder.

Vetskapen om att när som helst kunna bli avslöjad ger den dramatisk nerv och dessutom är det här filmen som även får nazisterna att framstå som mänskliga varelser med allt vad det innebär av kärleksbekymmer, skvaller och högtflygande framtidsplaner.

Speciellt givande är väggspelet i filmens centrum, ett ömsesidigt beroende som inte överraskande väcker misstankar både hos personalen och bland fångarna.

Det hjälper att herrarna Biscayart och Eidinger är klockrena och ger sina rollkaraktärer kött på benen. Till det kommer det psykologiskt skruvade och fascistiskt mättade, som när Koch efter en lektion vänder sig till Reza och frågar: "Varför är du så arg på mig?"

Litet är vackert

Men med det inte sagt att det här skulle vara en film klädd i mjukisbyxor och varma tofflor. För även om Rezas och Kochs gemensamma stunder har en sorts mänsklig klang blundar Lektioner i persiska ingalunda för den omgivande verkligheten: svält, misshandel, massmord och ännu värre.

Å andra sidan ligger fokus här på personplanet, på de små tingen, vilket gör filmen lättare att ta in.

Sedan kan man tycka att vissa sidointriger – som att kökschefens sekreterare får foten varpå hennes älskare (Jonas Nay, bekant från Deutschland 83/86/89) ger sig på olycksfågeln Reza – känns något påklistade men visst breddar det bilden.

Till saken hör att filmens slutsekvens – egentligen finns här två slut, det ena bättre än det andra – är så diaboliskt inbjudande och svärtat komiskt att man får lust att ställa sig upp och klappa i händerna.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning