Färgstarkt så det förslår

Ekologiskt budskap. Antonia Ringbom har jobbat med filmens manus, bilder och stop motion-animering för hand i många år. Bild: Antonia Ringbom/Långfilm Productions

Antonia Ringboms nya halvtimmesanimation är spretig men sprudlande surrealistisk.

Arkipellina och den konstiga kölden finns på Yle Arenan.

Arkipellina och den konstiga kölden heter det, pilotavsnittet till en animationsserie som i slutändan beräknas omspänna tretton avsnitt à sju minuter. För manus och regi står ingen annan än Antonia Ringbom som med utgångspunkt i havsmiljön i hemtrakterna i Korpoström trollat fram en utomordentligt pigg och färggrann fabel, som sig bör med ett ekologiskt ledmotiv.

Därav den inledande sångsnutten som är tillägnad ålgräset, ett livsvillkor för ett lekande och levande fiskbestånd. Annat ljud i skällan blir det när herrarna Surpump och Urdump tar i land på en klippa i skärgården, bara för att dra i gång ett projekt som går ut på att pumpa ut värmen ur havet – med den påföljd att vattnet så småningom fryser till is.

Men händer gör det även på andra håll. Under resan till moster Isola trillar lilla Neppa – en av många märkliga varelser som Ringbom befolkar sina animationer med – i sjön. Hon-han-den flyter i land på Potatisön (som i filmen från slutet av åttiotalet, Ringboms kommentar till den finländska flyktingpolitiken) där Näppa krockar med Kalle & Ville, två mindre gästvänliga figurer.

Däremellan stiftar vi bekantskap med fågeln Krä och flundran Unda, flygande korvar och andra märkliga tingestar inte att förglömma.

Resultatet är en sprudlande och lätt surrealistisk helhet, sprängfylld av lustiga detaljer och fixa idéer. Berättarmässigt kan det ibland te sig lite spretigt men tråkigt blir det då aldrig.

Mycket av charmen i Ringboms trettiominutersfilm kan tillskrivas själva berättartekniken. Där den omgivande världen svär i datoranimation klamrar sig Antonia Ringbom fast vid den så kallade bitanimationen, en gammal finlandssvensk paradgren om man så vill (Emilia och Jason-mamman Camilla Mickwitz var en av föregångarna).

Det ger filmen en aura av långkok och heimlagat (vilket de facto inte torde vara så långt från sanningen, många av Antonia Ringboms animationsfilmer har enligt uppgift tillkommit vid köksbordet), detta samtidigt som de berusande färgerna gör ett närmast unikt intryck.

I röstrollerna hittar vi namn som Hellen Willberg och Tobias Zilliacus, men ett omnämnande förtjänar också Peter Hägerstrand som sin vana trogen väver en spännande och idel lekfull musikmatta.

För produktionen står Långfilm och Mats Långbacka.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning