Farbrorn som bästis och bundis

BUNDSFÖRVANTER. Robert Kock och Meri Anna Hulkkonen visar att en lång farbror och en liten tjej kan vara bästa vänner.Bild: Ingemar Raukola

Fräscht grepp om klassikern Lilla Anna och Långa Farbrorn på Nicken-scenen. Robert Kock är en underbar vuxen förebild som helst doftar på blommor och bygger hem för myror.

Dramatisering: Oskar Pöysti. Regi: Aleksis Meaney.

Scenografi, kostymer: Tiina Hauta-aho. Ljus: Ada Halonen. Ljud: Kristian Ekholm. Musik: Kristian Ekholm, Robert Kock.

På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock.

Ensemble Bulleribocks premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 6.2.

En vuxen som inte är en besserwisser. Som visserligen är fysiskt större, ja, som i själva verket är så lång att han måste lämna fötterna utanför dörren och magen i vardagsrummet när han kommer på besök!

Men likväl en vuxen som är känslig och optimistisk. Som alltid lyssnar och ställer upp.

Sådan är Långa Farbrorn, den hejdlöse bilderboksfiguren i klorofyllgrön cylinderhatt och gulbrunrandig kostym, som nu gör entré på Svenska Teaterns lilla Nicken-scen.

Robert Kock är en omedelbar succé bland såväl minstingarna som de vuxna i publiken. Han ser inte bara ut som Långa Farbrorn – med förfinat tal och eftertänksamma rörelser fångar han essensen hos farbrorn som helst doftar på blommor och bygger hem för myrorna, och som ibland är så rädd så mustaschen darrar. Långa Farbrorn är dessutom en miljökämpe. Han hugger inte ner björkarna, utan pratar i stället med dem – med andra ord en välkommen vuxen förebild också i vår kaotiska tid.

Liten är stark

Inger och Lasse Sandbergs första bok om kompisarna Lilla Anna och Långa Farbrorn kom ut 1964, och förnyade hela småbarnslitteraturen. Äntligen fick de allra minsta egna ambitiösa bilderböcker, pedagogiska, ifrågasättande och finurligt tecknade av den skarpe illustratören Lasse Sandberg.

Robert Kocks stillsamma farbror och Lilla Anna, som i Meri Anna Hulkkonens gestaltning är högljudd och gåpåig, kompletterar varandra på scenen.

Med Lilla Anna ville Inger Sandberg erbjuda flickor en ny sorts hjältinna som inte var hjälplös och Shirley Temple-söt, som i stället var aktiv och smart, ofta mycket smartare än sin farbrorkompis.

Paret Sandberg skapade på så sätt en tidig genusmedveten barnlitteratur där flicka inte betyder svag och farbror inte betyder ledare, och där även pojkar får vara sköra, som i fallet Spöket Laban. Sympatiske Laban, en annan barnboksfavorit av paret Sandberg, dyker faktiskt upp på scenen, magiskt fluorescerande vit bland buskarnas mörka bladverk.

Retrokänsla

Scenografen Tiina Hauta-aho har förtjänstfullt överfört bilderboksvärlden till scenen. Det rör sig om ett färgglatt landskap med härlig fulsnygg retrokänsla, som först ser platt ut, men som så småningom får överraskande djup och fyllighet tack vare Ada Halonens ljusdesign.

Oskar Pöysti har skrivit manus utifrån figurerna och vissa centrala händelser i böckerna. Någon gång känns pjäsen lite lång och början är aningen trög. Den lyfter emellertid när Lilla Anna och Långa Farbrorn kommer i gång med sina upptåg, som när de ger sig i kast med att lösa gåtan om vem som lämnar efter sig arga lappar i skogen. Det blir också vissa riktigt fyndiga formuleringar, till exempel när Anna blir "bestämd som en pepparrot" och Spöket Laban "skrynklig av upphetsning".

Regissören Aleksis Meaney bjuder på flera fantasifulla scenlösningar, bland dem den gastkramande flygfärden som Anna gör med ett egenhändigt snickrat flygplan och det roliga trollerinumret där Långa Farbrorn förvandlas till tigande tygdocka. Meaney får också till en lyckad balansgång mellan lugna och fartfyllda partier.

Kristian Ekholm förser föreställningen med snärtiga ljudeffekter, och har tillsammans med Robert Kock komponerat en rad coola barnlåtar. Särskilt slutnumret Långa sången höjer stämningen rejält i rummet, med häftig syntpopmelodi och en medryckande refräng som uppmanar oss att "hoppa och studsa".

Ensemble Bulleribock tar ett fräscht och raskt grepp om en barnboksklassiker, men lyckas ändå bevara dess känslighet. Budskapet om samarbete förmedlas fint genom de små äventyren där Långa Farbrorn och Lilla Anna backar upp varandra efter bästa förmåga. Medan den ena ingriper vid flygplanshaveri, hjälper den andra till när innebörden av knepiga bildliga uttryck som "ledtråd" ska förklaras.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33