Faran för en svårartad polarisering hänger i luften

Bild: Wilfred Hildonen

Återstår att se hur SDP smälter den prestigeförlust som statsministerbytet onekligen utgör; kommer man att vilja hämnas på Centern?

Oberoende av hur regeringen klarar eftervården av poststrejken och dess handläggning finns det anledning till några bekymrade kommentarer. De gäller tillståndet inom republikens politiska etablissemang och oron hänför sig till dess förmåga att handskas med regeringsmakten.

De som från början var skeptiska till den nya mitten-vänsterregering som skapades efter riksdagsvalet i våras har naturligtvis fått vatten på sin kvarn. Den ursprungliga kritiken gällde dess ekonomiska politik: Regeringsprogrammet utmanade alla anhängare av en budget i balans när Antti Rinne & Co öppet bekände sig till Keynes ekonomiska doktrin, keynesianismen. Inför hotet av en recession skall man investera hellre än att spara. Det här stred så uppenbart mot det som EU förespråkat och framför allt Tyskland gått i spetsen för (men som nu Europeiska centralbankens nya chef förordar).

Oron spred sig inom näringslivet. Hur skulle den beprövade fackföreningsmannen Rinne förhålla sig till arbetsmarknadsfrågorna inför höstens och vinterns avtalsrunda? Samlingspartiet hade hamnat i opposition, något som gjorde näringslivets företrädare osäkra. Man hade helt enkelt vant sig vid att detta parti fanns där som en garant för kontinuitet och finansiell sundhet. Nu fick man förlita sig på att Centern vid behov skulle trycka på bromsarna – den av centermannen Juha Sipilä ledda regeringen hade ju visat sig pålitlig.

Därför fick säkert Rinnes klumpiga handläggning av poststrejken alla med onda aningar att nicka: Det var just detta vi fruktade, den politiska balansen har rubbats, statsminister Rinne klampade in i en delikat process med oroväckande konsekvenser. Jag misstänker att man på dessa håll nu även ser det bevisat att en regeringskoalition av Rinnes snitt bör motarbetas med tillbuds stående medel. Kombinationen av att vårt mesta vänsterparti Vf, ett haltande SDP, De gröna med hög svansföring, Centern starkt försvagat och ett förnöjt SFP ingår i koalitionen får de allmänborgerliga att bokstavligen se rött.

Till detta bör sägas att väljarna i våras uttalade sig för en förändring, visserligen ospecifikt och med en dragning åt ytterhögern. Jag uppfattade den nya koalitionen som ett intressant experiment, ägnat att stärka den demokratiska kohesionen när ett nytt set av partier skulle lära sig samarbetets svåra konst. Även ur näringslivets synpunkt kunde det vara värdefullt att integrera de rödgröna i ansvarstagandet när vi står inför svårare tider. – De företagare och kapitalister som följer med den nya debattrenden kan ju konstatera att stridsropet i bland annat Financial Times nu lyder: reformera kapitalismen, annars tar den kål på sig själv.

Tillbaka till min oro: Om denna regeringskoalition skulle falla samman på grund av sin statsministers tillkortakommanden kan porten öppnas till ett oanat kaos i vår inrikespolitik. Hur ser alternativen ut? Troligen ingen, utom Sannfinländarna, vill ha nyval. Är Samlingspartiet berett att hoppa i säng med Jussi Halla-aho? Knappast, åtminstone inte i det här skedet. Om så skall ske måste både parterna mogna fram till det, något som tar några år – om det över huvud taget är önskvärt är sedan en annan fråga. I dag framstår både Centern och SDP som så skakiga att det sunda förnuftet borde avhålla både dem själva och Petteri Orpo från förhastade koalitionsexperiment.

Faran för en svårartad polarisering hänger även i luften. Den förhöjs av att De gröna vinner på att gå allt längre med klimatkraven. Ingen vill eller kan bjuda över dem medan Sannfinländarna höstar in stöd på den motsatta fronten. Mittenpartierna kläms mellan sköldarna och hukar. Efterlyses: Lite mera innovativ "populism" från det hållet.

Därför kan man bara önska att näringslivet tar det lugnt, övervinner sin ideologiska motvilja för stunden, går in i en dialog med en regering ledd av en ny SDP-statsminister och erbjuder samråd inför den ekonomiska kris som (kanske) kommer. När nu Rinne sätter landets och sitt partis intressen över de egna och avgår är de nuvarande regeringspartierna nöjda, de har allt att vinna på en fortsättning.

Framför allt Centern behöver vinna tid och dess ultimatum till Rinne kan stärka partiets nödvändiga återhämtning. Återstår att se hur SDP smälter den prestigeförlust som statsministerbytet onekligen utgör; kommer man att vilja hämnas på Centern? Samlingspartiet behöver också tid för att konsolidera sin högerflygel och målmedveten opposition gör detta lättare än regeringsansvar.

Att oppositionen drar nytta av händelseförloppet är ofrånkomligt, men också landet drar nytta av att man kan undvika en utdragen regeringskris mitt under en komplicerad avtalsrunda. I fortsättningen gäller det för regeringen att återta initiativet, att undvika interna gräl och att regeringspartierna avstår från taktiska utspel som förvärrar polariseringen i värdeladdade frågor. Om regeringen inte lyckas med detta, kan postkonflikten visa sig bli det vägskäl som leder till att misstron mot politik och politikerna fördjupas och tilltron till demokratin försvagas.

Pär Stenbäck, Esbo

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning