Får vi veta tillräckligt?

Bild: Leif Weckström

Valfinansieringen har blivit genomskinligare men det är ändå mycket vi väljare aldrig får veta. Det kan vara dags att se över lagen.

Bestämmelserna om valfinansieringen har blivit betydligt bättre efter skandalen 2008. Men eftersom det finns en gräns för hur stora stöd som måste redovisas, 800 euro, så uppstår gråzoner. Det är tillåtet att redovisa också för stöd som underskrider 800 euro. Om det är privatpersoner som har stött kampanjen krävs deras tillstånd för den offentliga redovisningen. Företagsstöd under 800 euro kan redovisas utan tillstånd.

Få politiker som har fått stora företagsstöd redovisar för dem (HS 14.6), även om deras kampanj till stora delar har finansierats av företag. För väljarna är det ändå värdefullt att veta vilka företag som har stött vilka politiker. Det kan vara särskilt viktigt i kommunala sammanhang.

Till exempel Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo i Åbo, har fått så mycket företagsstöd att de täcker 48 procent av hans valbudget. Men alla enskilda företagsstöd underskrider 800 euro och Orpo redovisar inte för ett enda.

Den dyraste valkampanjen i hela landet hade Jan Vapaavuori (Saml), drygt 60 000 euro. Han fick också mest röster i hela landet. Det beror säkert inte enbart på valbudgeten, utan också på borgmästarvalet i Helsingfors. Det är ändå värt att notera att en stor budget möjliggör stor synlighet, vilket säkert påverkar resultatet i viss mån. 23 procent av Vapaavuoris budget kom från företag. Alla bidrag var mindre än 800 euro och Vapaavuori redovisar inte för dem.

Marcus Rantala (SFP) har en av de största valbudgetarna, drygt 30 000 euro. 17 procent består av företagsstöd, alla under 800 euro. Inget företag uppges i redovisningen.

Lagens bokstav följs alltså, men frågan är om lagens anda om genomskinlighet uppfylls. Lagen om valfinansiering fyller snart tio år. Det kan vara dags att se över den och fundera på skärpningar.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen