Får vi göra teater av det här?

METATEATER. Iida Kuningas och Marco Luponero i Jarno Kuosas hörspel Vid gränsen som diskuterar konstens etik och ansvar.Bild: Yle

Går det att göra teater om flyktingkrisen? Hur gestalta flyktingmotståndet? Det problematiserar månadens radioteater av Jarno Kuosa.

Radioteatern: Vid gränsen sänds i Radio Vega onsdag kl. 21.05, repris söndag kl. 15.03.

Ali kommer som flykting till Finland, starkt traumatiserad av kriget i hemlandet och flyktfärden i den fullproppade, syrefattiga lastbilen. Kiss i flaskor, luft som när som helst kan ta slut.

Väktaren Maija iakttar omgivningen med en växande fientlighet. Hon surfar på rasistiska sajter, hakar på hatretoriken och bidrar därmed till den giftiga attitydvegetation som vuxit sig stark på nätet.

Med samtiden befolkad av både IS- och Odinsupportrar är radikalisering ett aktuellt tema. Högerextremismens lockelse har skildrats på ett belysande sätt bland annat i den tyska serien NSU – German History X (kan ses på Yle Arenan) behandlar den nynazistiska våldsvågen på 90- och 00-talet.

Radioteaterns nya hörspel Vid gränsen, skriven och regisserad av Jarno Kuosa, kommer inte med någon ny, omstörtande analys av rasismen som återigen blommar i Europa. På den punkten rör vi oss tvärtom på bekant vatten.

Men det som Jarno Kuosa lyckas med på ett rätt fyndigt sätt är att visa det svåra i att gestalta den här problematiken i fiktionen. Det är alltså fråga om teater–i–teater där Rabbe Smedlunds berättare håller i trådarna. Hörspelet skildrar hur ett hörspel kommer till och ställer genom metafiktionen relevanta frågor om konstens etik och konstnärens ansvar.

Jan Koranders flykting och Iida Kuningas rasist är båda klichéer, om än medvetna sådana. Så småningom blir skådespelarna – som alltså spelas av sig själva – alltmer obekväma med sina roller. Vad är idén med att upprepa klichéerna och att överlag ge rasisterna plats i offentligheten? Har vita västerlänningar över huvud taget rätt att spekulera kring flyktingarnas vardag? På vilket sätt ska konsten egentligen bete sig, agera? Ska den dokumentera eller erbjuda alternativa världar?

Regissören (en härligt naiv Marco Luponero) känner sig alltmer trängd av skådespelarnas frågor och hamnar så småningom in i en konstnärlig kris. Verkligheten är flerfaldigt mer skrämmande och komplex än hans fiktion – vad är då idén med fiktionen?

På ett fungerande sätt visar Vid gränsen det hopplösa i att försöka gestalta verkligheten och samtidigt det starka behovet vi har av att kommunicera verkligheten.

Språket är stilistiskt aningen oslipat. Jarno Kuosas regi är däremot känslig och med hjälp av Niko Ingmans fint komponerade ljudbilder målar han fram nyansrika atmosfärer.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00