Fantastiska klangmassor

Orgelkomposition. Organisten Jan Lehtola fyllde Pauluskyrkan med fantastiska klangmassor. Foto: PressbildBild: Pressbild

Tulkinnanvaraista fortsätter att fascinera, skriver Anna Pulkkis efter lördagens orgelkonsert.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Tulkinnanvaraista

Jan Lehtola, orgel; UMUU-trion; Tuukka Tervo, ljudteknik. Feldman, Ligeti, Tenney. Pauluskyrkan 12.3.

Ibland innehåller musikaliska verk magiska stunder. Början av György Ligetis (1923–2006) orgelkomposition Volumina hör till dessa: i all tysthet förbereder solisten ett massivt kluster, och när orgeln sätter i gång tänds musiken som en våldsam låga.

Organisten Jan Lehtola framförde Volumina med bravur i lördags på en konsert i serien Tulkinnanvaraista. Det grafiska partituret förvandlades till fantastiska klangmassor som fyllde Pauluskyrkan med eteriskt skimmer och öronbedövande dunder. Musiken är statisk men samtidigt i ständig rörelse, den övergår sömlöst från en registerkombination till en annan med sina olika valörer.

Ligeti komponerade Volumina 1962, kort efter Atmosphères. Verket betraktas som en vändpunkt i den moderna orgelmusiken men framförs relativt sällan, troligen på grund av de stora krav som ställs på både solisten och instrumentet.

Konserten inleddes med en annan modern orgelklassiker, amerikanska Morton Feldmans Principal Sound (1980). Liksom i Volumina är musiken i grunden långsam, men Principal Sound ger ett mera rastlöst intryck på grund av pulserande element och ställvis skärande dissonanta tonkombinationer.

Amerikanska James Tenney (1934–2006) var tonsättare, pianist och musikteoretiker samt en av datormusikens pionjärer. Han var speciellt intresserad av stokastiska strukturer, som baserar sig på matematiska sannolikhetsmodeller.

UMUU-trion – altviolinisten Olga Reskalenko, cellisten Juho Laitinen och kontrabasisten Eero Ignatius – framförde Tenneys Glissade (1982). I sammansättningen ingår även ett delaysystem, som skapar eko- eller kanoneffekter.

I verkets fem satser utforskar tonsättaren den rena stämningen, som bygger på den utvalda grundtonens övertonsspektrum. Flageoletter och glissandon fick spektret att glöda, och det digitala ekot gjorde texturen ännu fylligare, med hjälp av kyrkorummets naturliga efterklang.

Fjärde satsen (Trias Harmonica) innehöll färre rena treklanger än jag väntat mig, men verket kulminerade på ett lyckat sätt i den frenetiska sista satsen (Stochastic-canonic Variations). I den rena stämningen är vissa heltonssteg större än andra, och effekten var fin när de underliga melodierna smälte in i spektret.

Konsertseriens konstnärliga ledare Juho Laitinen hade sammansatt ett helgjutet program där den gemensamma nämnaren var långsam förändring. Tulkinnanvaraista fortsätter att fascinera.

Anna Pulkkis